Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en bänk en man på cirka femti år, lång och mager och klädd som en
arbetare i söndagskläder och hvilken hade med sig en vacker, adertonårig
flicka, spenslig och blek.
»Hvad är det fråga om? Hvad önskar ni? »
Den unga flickan hade först rest sig upp, och mannen, som blef
skrämd af det barska mottagandet, började att stamma fram en oredig
förklaring.
»Jag har sagt till om, att jag inte kunde ta emot flera i dag.
Hvar-för sitter ni då här? . .. Säg mig åtminstone ert namn.»
»Jag heter Dejoie och jag kommer med min dotter Nathalie» . . .
Han trasslade åter in sig, så att Saccard, som blef otålig, tänkte
köra ut honom, då han till sist begrep, att fru Caroline, som kände honom
sedan lång tid tillbaka, hade sagt till honom att vänta.
»Jaså, fru Caroline rekommenderar er. Det skulle ni ha sagt
genast . . . Stig in och skynda er, ty jag är mycket hungrig.»
Dejoie gjorde omständligt reda för hvad saken gällde.
»Ser herrn, jag tog af sked från regementet och så blef jag
kontors-dräng hos herr Durieu, fru Carolines man, som lefde den tiden; han var
bryggare. Sedan tog jag tjänst hos herr Lambertier, som var
tillsy-ningsman vid hallarna. Och därifrån kom jag till herr Blaisot, en
bankir, som ni nog kände; han sköt sig för ett par månader sedan, och då
blef jag utan plats. Men först och främst måste jag väl tala om, att jag
hade gift mig. Ja, jag gifte mig med Joséphine, min hustru, när jag
var hos herr Durieu, och hon var köksa hos herrns svägerska fru
Lé-véque, som fru Caroline kände mycket väl. Men när jag var hos
Lambertier, kunde hon inte komma dit, utan tog plats hos en läkare, doktor
Renaudin i Grenelle. Sedan flyttade hon till den stora butiken »De
tre bröderna» vid rue Rambuteau, där det liksom genom en särskild
otur aldrig har funnits någon plats för mig ...»
»Kort sagdt», af bröt Saccard, »riu kommer ni för att be mig om en
plats, är det inte så?»
Men Dejoie måste berätta det, som hade varit hans lifs sorg,
nämligen sitt olycksöde att ha gift sig med köksan, utan att han någonsin
hade lyckats att få plats i samma hus som hon. Det var alldeles, som
om de inte hade varit gifta. De hade emellertid fått en dotter vid
namn Nathalie, som han hade måst låta fostras hos främmande, tills
hon var åtta år, och fadern, trött på att vara ensam, hade tagit henne till
sig i sin trånga drängkammare. På det sättet hade han blifvit också den
lilla flickans egentliga mor; han hade uppfostrat henne, följt henne till
skolan och öfvervakat henne på det omsorgsfullaste och med hjärtat
öf-verfullt af en ständigt växande kärlek.
»Och det kan jag säga er, herr Saccard, att hon har varit mig till
glädje. Hon är kunnig, hon är sedesam. Och någon, som är så söt
som hon, det finns då inte — ja, det ser ni själf.»
Saccard tyckte verkligen, att hon var förtjusande, denna ljusa
blomma, som hade vuxit upp mellan Paris gatstenar, fin och täck,
med stora ögon under sitt buckliga, ljusa hår. Ännu helt sedig och
anständig, hvilket hon ju tyckte vara hennes eget intresse, lät hon sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
