Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tveksam och obehagligt berörd, men den milda, flöjtliknande stämman
lugnade henne.
»Åh, min fru, det är herr Busch, som har skickat er, ni kommer
för lille Victors skull. .. Stig in, var så god och stig in. Ja, det här är
cité de Naples. Gatan är inte reglerad, och vi ha inte fått några
husnummer ännu ... Stig in. Vi måste prata om allt det där först. Herre
Gud, det är för ledsamt, det är så sorgligt!»
Och fru Caroline måste sätta sig på en trasig halmstol i ett
smutsigt matrum, där en rödglödgad kamin spred värme och ett kväfvande
os. Fru Méchain utbredde sig först om den främmande damens tur att
råka henne hemma, ty hon hade så många affärer i Paris och brukade
inte komma hem före klockan sex. Fru Caroline måste falla henne i
talet.
»Förlåt mig, min fru, men jag har kommit för det stackars barnet!»
»Ja visst, min fru, jag skall visa er honom... Ni vet, att hans
mor var min kusin. Jag kan tryggt säga, att jag har gjort min plikt
... Se här äro papperen, och här äro räkenskaperna.»
Ur en skänk tog hon fram en bunt papper, väl ordnade och
numrerade, inlagda i ett blått omslag, liksom hos en inkasserare. Och
hennes svada om den stackars Rosalie ville aldrig tryta: hon hade ju
visserligen till sist fört ett rent af otäckt lif, följde med den förste karl,
hon mötte, kom hem full och sönderslagen, sedan hon under en hel
vecka varit ute på luft; men sådant kan man ju begripa, ty hon hade
varit en bra arbeterska, innan barnets far hade förstört hennes axel,
när han med våld förförde henne, och hon kunde inte, lytt som hon nu
var, försörja sig på hyggligt vis, ty det kan man inte genom att gå och
sälja citroner i hallarna.
»Som ni ser, min fru, är det i småposter — tjugu sous, fyrti sous —
som jag lånat henne allt det här. Datum står där: den 20 juni 20 sous,
den 27 juni åter 20 sous; den 3 juli 40 sous. Och se här, vid denna
tiden måste hon ha varit sjuk, ty se, här stå 40 sous utan all ända ...
Och så vard.et Victor, som jaggaf kläder. Jag har satt ett V. vid alla
utgifter för pojken . . . Och så när Rosalie dog — usch, så ruskigt, det var
en sjukdom, så att hon ruttnade bort — då föll han mig fullständigt till
last. Se här, då har jag satt upp femti francs i månaden. Det är
mycket måttligt. Fadern är rik och kan mycket väl betala femti
francs i månaden för sin gosse... Ja, det här gör tillsammans 5,403
francs, och lägga vi till de 600 francsen för reverserna, så komma vi till
en totalsumma af 6,000 francs ... ja, 6,000 francs i ett för allt.»
Fast fru Caroline kände en sådan vämjelse, att hon blef alldeles blek,
gjorde hon dock en anmärkning.
»Men reverserna tillhöra ju inte er, de äro ju gossens egendom?»
»Nej, förlåt», replikerade fru Méchain i skarp ton, »jag
harförskot-terat pengar mot dem. För att göra Rosalie en tjänst har jag lånat
henne beloppet för dem. På baksidan ser ni öfverlåtelsen. Det är i
alla fall hyggligt af mig att inte begära någon ränta . . . Om ni tänker
på saken, min goda fru, så vill ni nog inte, att en fattig kvinna som jag
skall förlora en enda sou.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
