Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men fru Caroline var lika illa däran ändå, och hon frågade sig själf,
livar hon skulle ta dessa 2,000 francs ifrån. Då kom hon att tänka på
Maxime. Hon ville inte längre grubbla på saken. Han skulle nog gå
in på att hålla saken hemlig och han skulle inte neka att förskottera detta
lilla belopp, som hans far säkert skulle betala honom tillbaka. Och
hon gick, i det hon sade, att hon följande dagen skulle komma och hämta
Victor.
Klockan var endast fem. Hon var så ifrig att få slut på saken, att
hon, när hon steg upp i droskan, gaf kusken order att köra till
Maximes bostad vid rue de Plmpératrice. När hon kom dit, sade
betjänten, att herrn höll på att klä sig, men att han ändå skulle anmäla henne.
Ett ögonblick var det, söm om hon hade hållit på att kväfvasi
salongen, där hon slagit sig ner att vänta. Det var ett litet hotell, inredt med
utsökt förfinad smak och komfort. Den unga enklingen, somblifvit
rik genom sin aflidna hustru, hade inrättat sitt lif uteslutande för sitt
eget välbefinnande, och som en man med erfarenhet hade han stängt
sin dörr för alla kvinnor, ty han ville icke vara med om någon delning.
»Om ni vill gå med mig min fru», sade betjänten, när han kom in
igen; »herrn tar genast emot er i sitt rum.»
Fru Caroline stod på nära vänskaplig fot med Maxime, sedan
denne hade sett, att hon var faderns pålitliga husförestånderska. När hon
nu kom in i hans rum, såg hon, att gardinerna voro fördragna; sex
ljus brunno på kaminen och på ett litet bord och spredo ett mildt sken
i detta dun- och silkesfodrade näste — ett rum, som med sina svällande
emmor, sin stora ejderdunsmjuka bädd skulle ha varit alltför vekligt
äfven för en skön hetär.
Men dörren till toalettrummet stod vidöppen, och Maxime trädde
fram, frågande:
»Nej, men hvad står på? . .. Pappa är väl inte död?»
När han steg upp ur badet, hade han tagit på sig en elegant dräkt
af hvit flanell; hans hud var frisk och doftande; de ljusa blå Ögonen i
hans vackra, redan litet vissnade flickansikte talade om en tom hjärna.
En stark blomparfym spreds af det ljumma badvattnets ånga.
»Nej, så allvarsamt är det inte», svarade hon, något obehagligt
berörd af frågans lugnt skämtsamma ton. »Men det, jag måste säga er,
gör mig i alla fall lite orolig ... Ni får förlåta mig, som på det här sättet
faller ner här hos er ...»
»Jag skall visserligen äta middag borta, men jag har god tid att
klä mig.. . Nå, hvad är det fråga om?»
Han väntade. Men hon tvekade, stammade, kände sig försagd,
hade inte mod att säga honom allt. Var det möjligt, att tillvaron, som var
så hård för barnet därborta i Naples-kvarterets smuts, hvilket kommit
till världen liksom af en slump, hade visat sig så frikostig mot denne
samma faders andra son här i denna förfinade lyx? Å ena sidan så
mycken otäck smuts, svält och uselhet, å den andra sidan en sådan
förfining, sådant öfverflöd — allt hvad lif vet eger skönt! Skulle då
pengar vara detsamma som uppfostran, hälsa, intelligens? Och om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
