Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är så besynnerligt med dem, ibland roar det dem att uppoffra sig, och
de ha naturligtvis rätt att söka sin glädje hvarhelst de kunna finna den.
. .. Lika godt, om ni en dag skulle finna er illa lönad, kom då till mig,
så skola vi talas vid.»
När fru Caroline åter satt i sin droska, ännu halfkväfd af den
vek-ligt ljumma atmosfären inne hos Maxime och af heliotropdoften, som
hade trängt in i hennes kläder, kände hon en rysning, som om hon skulle
ha kommit ut från ett tvetydigt ställe; hon var också förskräckt öfver
hans halfkväfda visor, öfver detta sonens gyckel med fadern, som
stärkte hennes misstanke om, att det i faderns förflutna lif fanns något,
som inte talades om. Men hon ville ingenting veta; nu hade hon
pengarna och hon kände sig lugn vid tanken på, hvad hon skulle göra i
morgon, så att på kvällen barnet var ryckt bort från lastens näste.
Hon fick sätta sig i fart redan på morgonen, ty det var alla
möjliga formaliteter att uppfylla, för att hon skulle vara säker på, att hennes
skyddsling skulle bli mottagen i arbetshemmet; men på eftermiddagen
hade hon blott att fara och hämta Victor ute i Naples-kvarteret. Hon
hade tagit med sig lämpliga kläder, och det var icke utan, att hon
innerst kände sig orolig öfver det motstånd, som gossen kanske skulle
komma att göra, — han som inte ens ville höra talas om skolan. Men
fru Méchain, till hvilken hon telegraferat och som väntade henne,
berättade henne, genast hon steg in, en nyhet, som tycktes ha satt henne
själf ur jämvikt, nämligen att Eulalie plötsligt hade dött under
natten, utan att läkaren hade kunnat riktigt säga af hvad — kanske ett
slaganfall; och det förskräckliga var, att gossen, som låg hos henne,
icke alls hade i mörkret märkt, att hon dött, förrän han mot sin kropp
kände, att hon blef alldeles kall. Sista delen af natten hade han
till-bragt hos värdinnan; den hemska händelsen hade förlamat honom och
ingifvit honom en dof fruktan, så att han lät klä på sig och tycktes
belåten öfver att få bo i ett hus med en vacker trädgård. Det var
ingenting mera, som höll honom fast där, eftersom »tjockmutter nu
skulle ruttna i gropen», som han uttryckte sig.
Méchain skref emellertid kvittot på sina 2,000 francs och uppställde
sina villkor.
»Vi äro ju ense om det, att ni betalar hvad som resterar i de 6,000
francs’en på en gång om sex månader? ... Annars vänder jag mig till
herr Saccard.»
»Herr Saccard själf skall betala er dessa pengar . . . Jag är i dag helt
enkelt hans ställföreträderska.»
»Ja, frun, lura mig bara inte, för det svär jag, att ni skulle få
ångra.»
Ända från cité de Naples till arbetshemmet vid boulevard Bineau
kunde fru Caroline endast få fram enstafviga ord af Victor, hvilkens
lysande ögon riktigt slukade allt under vägen: de breda avenyerna,
de förbigående och de präktiga byggnaderna. Han kunde icke skrifva,
knappt läsa, ty han hade alltid skolkat från skolan för att gå och
drif-va ute på vallarna, och hans brådmogna barnansikte talade blott om
rasens vilda lidelser, en våldsam lystnad efter njutning, hvilken hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
