Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men han är ändå inte ful, den där», sade Alice helt tyst, »och man
skulle kunna tro, att han vore aderton år, när man ser, hur han
betraktar en.»
»Ja, det är sannt», instämde fru Caroline med en lätt rysnmg,
»han är mycket försigkommen för sina år.»
Innan damerna gingo, ville de ha nöjet att se de små
konvalescenterna äta sina brödskifvor. De fäste sig särskildt vid den ena, en
ljus-hårig tös på tio år med lillgamla ögon, en som redan hade en vuxen
kvinnas uttryck, ett brådmoget och sjukligt alster af någon bland
förstäderna. Det var för resten den vanliga historien: en försupen far,
som förde med sig hem kvinnor, som han hade fått tag i på gatan och
som försvann med en af dem; en mor, som också var försjunken i
dryckenskap och som tog den ena karlen efter den andra; och den lilla
flickan midt ibland allt detta, hunsad och slagen af dessa karlar, när de
icke försökte något ändå värre. En morgon hade modern måst rycka henne
ur armarna på en murare, som hon själf hade fört med sig hem kvällen
förut. Man tillät ändå denna eländiga mor att komma och hälsa på
sitt barn, ty hon hade själf tiggt om, att man skulle ta barnet ifrån henne,
ty i sin förnedring hade hon bevarat en brinnande moderskärlek. Och
just nu var hon där — en mager och gulblek, förhärjad varelse. Med
förgråtna ögon satt hon vid den hvita säng, där hennes flicka, så ren
och snygg, med ryggen stödd mot kuddarna, belåtet satt och åt sina
marmeladstrukna brödskifvor.
Enär hon hade varit hos Saccard ochbedt om hjälp, kände hon igen
fru Caroline.
»Ack min fru, nu är min stackars Madeleine räddad än en gang.
Hon har i blodet allt vårt elände, ser ni, och doktorn sa att hon inte
skulle kunna lefva, om det fortfarande skulle gå så där illa åt henne,
som hemma hos oss ... Men här får hon kött och vin, här har hon lugn
och ro. Jag ber er, min fru, att ni säger den goda herrn, att det inte
går en timme i mitt lif, utan att jag välsignar honom.»
En snyftning kväfde hennes ord; hennes hjärta smälte af
tacksamhet. Det var om Saccard hon talade, ty hon kände ingen annan än
honom liksom de flesta föräldrar, som hade något barn på
arbetshem-met. Furstinnan d’Orviedo visade sig aldrig, medan han länge hade
ägnat sig åt hennes anstalt. Och ur egen ficka delade han ut
femfrancs-mynt åt de bedröfvade familjer, hvilkas barn han räddade ur eländet.
För dessa olyckliga var han den verkliga kärleksfulla försynen.
»Frun är nog så god och säger honom, att det någonstädes finns
en stackars kvinna, som beder för honom . . . Ack, jag har visst icke
någon religion, jag vill inte ljuga och jag har aldrig kunnat skrymta .. .
Nej, kyrkorna och vi ha inte med hvarandra att skaffa, vi tänka inte
mera på dem; hela den där historien tjänade inte till något, att gå dit
var bara att förstöra tiden . .. Men det hindrar inte, att det öfver oss
finns någonting, och då är det en tröst att nedkalla himlens
välsignelser öfver den, som har varit god emot oss.»
Tårarna flödade öfver hennes vissnade kinder.
»Hör på, Madeleine, hör på . . . Hvar kväll, innan du somnar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
