Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
din säng, skall du knäppa ihop dina händer så här och säga: Gode
Gud, låt herr Saccard bli belönad för sin godhet, må han lefva länge
och vara lycklig... Förstår du mig? Lofvar du mig det?»
»Ja, mamma.»
Under de följande veckorna lefde fru Caroline i stor moralisk
ovisshet. Hon visste icke längre, hvad hon skulle tänka om Saccard.
Victors historia och allt hvad dit hörde väckte hennes vämjelse. Men hon
undvek dessa bilder från det förflutna, liksom hon ej heller hade velat
aflocka Maxime några indiskretioner; det fanns säkert gamla gemena
historier, som skulle ha förfärat henne och gjort henne alltför djupt
bedröfvad, om hon hade känt till dem. Men å andra sidan var det
denna gråtande kvinna, som knäppte ihop sin lilla flickas händer och
uppmanade henne att bedja för just denne samme man, denne Saccard,
hvilken tillbads som en Gud i godhet och hvilken också verkligen var god
och verkligen hade räddat själar, i denna sin febrila företagsamhet som
affärsman, hvilken höjde sig till dygd, när målet var ädelt.
Resultatet blef, att hon icke ville döma honom, utan för att lugna sitt samvete
sade till sig själf, såsom en insiktsfull kvinna, hvilken hade läst och tänkt
nästan alldeles för mycket, att det hos honom liksom hos alla
männi-sko fanns en blandning af både det sämsta och det bästa.
Det var emellertid, som om en dof känsla af blygsel hade vaknat
hos henne vid tanken på, att hon hade tillhört honom. Att något
dy-ligt hade händt, det kunde hon aldrig förstå, men hon lugnade sig
därmed, att hon svor, att det var både den första och den sista gången, att
hon aldrig mera kunde låta sig öfverraskas af ett sådant svagt ögonblick.
Tre månader förflöt», under hvilka hon två gånger i veckan gick och
såg om Victor; och så föll hon åter en kväll i Saccards armar och hon
tillhörde sedan honom för beständigt, så att det blef ett verkligt fast
förhållande emellan dem. Men hvad försiggick då inom henne? Var
hon nyfiken som andra kvinnor? Hade hans gamla
älskogsförvillel-ser, hvilka hon rotat i, väckt hennes sinnliga åtrå efter att få veta?
Eller var det icke snarare detta barn, som hade blifvit ett ödesdigert
band mellan fadern och fostermodern? Jo, det var säkert en
sentimental förvillelse. Hennes hängifvelse hade säkert moderskänslan till
grundval. För öfrigt var hon en kvinna med klart förstånd, som tog
händelserna i lifvet utan att bry sitt hufvud med fruktlösa försök att
tyda deras tusen sammansatta orsaker. Och hon räknade på, att lifvets
arbete skulle utplåna skavanken och göra det onda godt igen. Om
hon nu också tillhörde Saccard utan att ha velat det, utan att veta, om
hon älskade honom eller ens högaktade honom, så fann hon
upprättelse ur förnedringen därigenom, att hon icke ansåg honom vara henne
ovärdig, tjusad, som hon var, af hans egenskaper som en handlingens
man, af hans segrande energi och genom tron på honom såsom god och
nyttig för sina medmänniskor. Hennes första skamkänsla hade
förgått genom detta vanliga behof att urskulda sina fel, och intet tycktes
nu henne naturligare eller lugnare än deras förbindelse. Och för
denne fnbytare från parisgränderna, som var härdad och barkad i
alla slags finansiella knep, var det en oförtjänt lycka, en belöning, stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
