- Project Runeberg -  Pengar. Roman /
115

(1910) [MARC] Author: Émile Zola Translator: Göte Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

beskyllningar mot denna ras af schackrare och ockrare, som under
århundraden irrat kring bland folken, hvilkas blod de suga ut som otäcka
parasiter, och som trots lidanden och begabberi långsamt, men säkert
eröfra världen, tack vare sitt oöfvervinneliga guld. Och han rasade
framför allt mot Gundermann, i det han gaf luft åt sitt gamla hat, åt sin lika
vanmäktiga som förbittrade åtrå att störta denne, fastän han anade,
att den mannen var den mur, mot hvilken han skulle krossas i
spillror, om han någonsin inläte sig i kamp mot honom. Åh, denne
Gundermann! En preussare i själ och hjärta, fast han var född i
Frankrike. Ty han önskade tydligen framgång åt Preussen, som han gärna
skulle ha understödt med sin pengar — ja, kanske gjorde han det i
hemlighet. Hade han inte vågat säga en kväll i en salong, att om det
bröte ut krig mellan Preussen och Frankrike, skulle detta senare bli
be-segradt!

»Jag har fått nog däraf, sök att begripa den saken, Huret! Om
min bror inte gör mig någon tjänst, ämnar jag inte heller göra honom
någon tjänst. När ni har å hans vägnar lämnat mig någon upplysning,
jag menar någon upplysning, hvilken vi kunna ha nytta af, då skall
jag låta er börja med era lofsånger öf ver honom igen. Är detta klart?»

Det var alldeles för klart. Jantrou, som nu under den teoretiska
politikern återfann sin gamle Saccard, började åter att stryka sitt skägg.
Men Huret, hvars försiktiga bondslughet alldeles tappade kontenansen,
tycktes finna alltsammans mycket ledsamt, ty han vågat sin lycka på
dessa båda bröder och helst ville han icke bli osams med hvarken den
ena eller den andra.

»Ja, ni har rätt», mumlade han, »vi få använda sordin, så mycket
hellre som man måste af vakta händelsernas utveckling. Och jag
lof-var er, att jag skall göra allt för att aflocka den store mannen förtroliga
meddelanden. Vid första upplysning, jag får af honom, hoppar jag upp
i en droska och kommer till er med den.»

Då Saccard nu hade spelat ut sin roll, blef han genast skämtsam.

»Det är för er alla, mina vänner, som jag arbetar ... Själf har jag
alltid varit ruinerad, men alltid lefvat upp en miljon om året.»

Han kom tillbaka till tidningssaker och yttrade:

»Säg, Jantrou, nog skulle ni väl kunna göra er börsberättelse lite
gladare. .. Ja, ni förstår: lustigheter, vitsar. Publiken tycker om
sådant där, ingenting kan som kvickheter få hvad som helst att gå i
folk ... Kvickheter således, eller hur?»

Nu var det redaktörens tur att bli förargad. Han ville anses för
att vara fint litterär. Men han måste lofva. Och när han hittade på
en historia om fina damer, som hade erbjudit honom att låta tatuera
annonser på de mest delikata ställen på sin kropp, gapskrattade de tre
herrarna och blefvo åter de bästa vänner i världen.

Jordan hade emellertid ändtligen slutat sin artikel och nu
väntade han otåligt på, att hans hustru skulle komma tillbaka. Det kom
medarbetare, han pratade med dem och gick sedan ut i tamburen, där
han till sin förargelse öfverraskade Dejoie med örat tätt tryckt till
redaktörens dörr för att lyssna, medan hans dotter Nathalie höll utkik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zepengar/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free