Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, gå inte in», stammade vaktmästaren, »herr Saccard är ännu
kvar därinne ... Jag tyckte, att de ropade på mig ...»
Saken var den, att han, sedan han för de fyratusen francs, som
hans hustru hade lämnat efter sig i besparingar, hade köpt och till
fullo inbetalt åtta aktier i Universalbanken, i sitt ifriga vinstbegär
endast lefde för att njuta af den glädjen, att se dessa aktier stiga. Han
låg i stoftet för Saccard, lyssnade till hans minsta ord som till
orakelspråk, och när han visste, att Saccard var uppe på redaktionen, kunde
han icke motstå begäret att lära känna dennes innersta tankar, att få
veta, hvad guden yttrade inne i det allra heligaste. Detta berodde
emellertid icke på egoism, han tänkte endast på sin dotter; han föll i extas,
när han räknade öfver, att hans åtta aktier, efter en kurs af 750 francs,
redan gåfvo honom en vinst af 1,200 francs, lagd till kapitalet, blef
detta 5,200 francs. Det behöfdes nu bara en kursstegring af hundra
francs, så hade han de drömda sextusen francs — den hemgift, som
bokbindaren fordrade för att låta sin son gifta sig med flickan.
Men i sin förlägenhet höll han på med att prata för att slå bort
tanken på han3 ogrannlaga nyfikenhet.
»Nathalie, som kommit upp för att hälsa på mig, har nyss sett
er fru, herr Jordan.»
»Ja», förklarade flickan, »hon vek af in på rue Feydeau. Hon
hade fasligt brådt.»
Jordan, som inte begrep, hur detta hängde ihop, utropade
förvånad:
»Hvad säger ni, på rue Feydeau?»
Men mera hann han inte att fråga, ty nu kom Marcelle m, helt
andfådd. Han förde genast in henne i rummet bredvid, men där
råkade han på domstolsreferenten och måste slå sig ned med henne på
en bänk längst bort i korridoren.
»Nå?» .
»Jo, käraste vän, nu är det gjordt, men lätt har det inte vant.»
Han kände visserligen belåtenhet, men märkte dock, att hon var
nedstämd, och med lågmäld och hastig röst talade hon om alltsammans
för honom, ty förgäfves hade hon lofvat sig själf att förtiga vissa saker
för honom; hon kunde icke ha några hemligheter för honom.
Maugendres’ sätt mot sin dotter hade förändrats på sista tiden.
De voro mindre vänliga och för ef öllo oroliga. De hade småningom
gripits af en för dem ny passion, spelpassionen. Det var den vanliga
historien: fadern, en stor, flegmatisk och flintskallig herre med hvita
polissonger och modern, mager, rörlig och som hjälpt till att skrapa
ihop pengar, sutto nu och hade det alldeles för godt i sitt egna hus och
med sina femton tusen francs i ränta, men de leddes, därför att de
icke mera hade något att göra. Han hade ingen annan förströelse
än att lyfta sina pengar. Han hade den tiden farit ut mot all slags
spekulation, han ryckte på axlarna af både förargelse och medömkan,
när han talade om de stackars nöt, som låta plocka sig på en mängd
lika dumma som smutsiga skoj araffärer. Men då han en gång hade fått
in en större summa, hade han fått den iden att använda den till obli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
