Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Herrn måste vänta litet grand. De ha inte hunnit så långt än.
De prata.»
Alltjämt högtidlig stod Delcambre där, stum och orörlig under
flickans något gäckande blickar. Men han började att bli trött, nervösa
ryckningar drogo den väntra sidan af hans ansikte på sned i följd af
raseriet, som steg honom allt mera åt hufvudet. Hans rasande sinnlighet,
dold under den mask af kall värdighet, som ämbetet iklädde honom,
började att ryta doft af lystnad efter detta kött, som man stal från honom.
»Raska på, raska på!» upprepade han utan att veta, hvad han sade
och med feberhetta i händerna.
Men Clarisse, som hade försvunnit ett ögonblick, kom in igen med
ett finger på läpparna och bad honom att ge sig till tåls litet till.
»Jag ber er, var lugn, annars förstör ni det allra finaste... Om
ett ögonblick är det färdigt.»
Och Delcambre, som plötsligt kände sig knäsvag, måste sätta sig
på kanten af flickans säng och vänta i mörkret.
Omsider kände han Clarisses hand, som famlade utefter hans arm.
Han begrep och utan att säga något stack han i hennes hand det kuvert,
hvari han hade lagt in de 200 francs, han hade lofvat henne. Hon gick
först, förde undan förhänget till kabinettet, sköt in honom i rummet och
sade:
»Se där ä’ de!»
Framför den stora flammande brasan, där chäslongen var
placerad, såg han dem båda, vid det klara skenet från ett par stora lampor,
afklädda och i en ställning, som ej kunde missuppfattas.
»Svin!» stammade generalprokuratorn, »svin, svin!»
Han fick icke tag på något annat ord; han upprepade det gång på
gång och beledsagade dem med en gest för större eftertrycks skull.
Häpen öfver sin nakenhet, hade kvinnan ryckt till sig något plagg att
skyla sig med, under det att Saccard, som tydligen fann saken högst
otreflig, också skyndade att ordna sin ytterst ofullständiga toalett.
»Svin!» upprepade Delcambre igen, »svin! Och här, i detta
rum, som jag betalar!»
Han knöt näfven mot Saccard och blef alltmera utom sig.
»Här ä’ ni hos mig, ni svin! Och denna kvinna tillhör mig, ni
svin och tjuf!»
Saccard, som inte var ond, skulle ha velat lugna honom, rätt
förlägen, som han var, öfver sin mera än lätte habit och förtretad öfver
äfventyret. Men ordet tjuf sårade honom.
»Stopp, min herre», svarade han. »Om man vill ha en kvinna
helt och hållet för sig själf, så får man börja med att ge henne, hvad hon
behöfver.»
Denna hänsyftning på hans snålhet gjorde Delcambre fullkomligt
rasande. Man kände icke igen honom, han var förskräcklig att skåda,
det var som all mänsklig smuts, som doldes i hans inre, trängde fram
genom huden. Detta annars så värdiga och kalla ansikte blef
blod-rödt och svällde upp, så att det mest liknade trynet på något djur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
