Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När fru Caroline och Hamelin blefvo ensamma, sutto de ett
ögonblick tysta; de kände sig båda oroliga och trötta.
»Ja, hvad vill du, man skall göra?» sade han till sist som svar på
systerns tysta reflexioner; »vi ha kommit in i det, nu måste vi fortsätta.
Han har rätt, när han säger, att det skulle vara dumt af oss att inte ta
emot denna förmögenhet... Jag har aldrig betraktat mig som något
annat än vetenskapsman, hvilken skaffar vatten till kvarnen, och jag
tror, att jag skaffat både ymnigt vatten och rent vatten — ypperliga
företag, hvilka banken har att tacka för sin hastiga framgång . . .
Eftersom jag således inte kan drabbas af något klander, så låt oss inte tappa
modet, utan låt oss arbeta!»
Vacklande och stammande, hade hon stigit upp från stolen.
»Åh, alla dessa pengar. .. alla dessa pengar! ...»
Kväfd af en okuflig rörelse vid tanken på alla dessa miljoner, som
skulle falla ned öfver dem, slog hon armarna om hans hals och grät.
Det var visserligen af glädje och lycka att ändtligen se honom värdigt
lönad för sin skicklighet och sitt arbete; men det var också af smärta,
en smärta, hvars orsak hon icke skulle ha kunnat rätt förklara och i
hvilken det fanns både skam och fruktan. Han skämtade med henne,
de låtsade sig åter vara glada, men de kände dock en misstämning, ett
doft missnöje med sig själfva, ett tyst samvetsagg öfver att vara
med-brottslingar i något smutsigt företag.
»Ja, han har] rätt», upprepade fru Caroline, »hela världen är
likadan. Lifvet är sådant.»
Styrelsesammanträdet hölls i den väldiga, af målningar och
förgyllning strålande nya salen i det pompösa palatset vid rue de Londres.
Ordförandens fåtölj var en riktig tron, som dominerade de andra
fåtöljerna, som präktiga och högtidliga voro uppradade som till en
ministerkonselj omkring ett ofantligt, med röd sammetsduk täckt bord. Och
på den monumentala spiseln af hvit marmor, där om vintern hela träd
brunno, stod en byst af påfven, ett älskvärdt och fint ansikte, som
tycktes le lite skalkaktigt åt att befinna sig där.
Saccard hade till sist fått alla styrelsemedlemmarna i sin hand helt
enkelt genom att köpa de flesta af dem. Markis de Bohain, som hade
blifvit tagen på bar gärning i en tvetydig affär, hvilken närmast var ett
skurkstreck, hade tack vare Saccard lyckats att tysta ned skandalen
genom att godtgöra det bestulna bolaget, och på det sättet hade han
blifvit dennes ödmjukaste tjänare, men bar fortfarande högt sitt
aristokratiska hufvud och var styrelsens vackraste prydnad. Sedan
Rou-gon hade kört af med Huret efter stölden af telegrammet med nyheten om
Veneziens afträdande, hade denne ägnat sig helt och hållet åt att arbeta
för Universalbanken, han var dess representant i kammaren, fiskade
för den i politikens grumliga vatten och stoppade i egen ficka större delen
af hvad han oblygt skojade sig till genom affärer, som en vacker dag kunde
bringa honom i kollission med lagen. Och vice-ordföranden, vicomte
de Robin-Chagot, uppbar 100,000 francs i hemlig ersättning för
attopå-sedt skrifva under sitt namn, när Hamelin under långa tiaer var
frånvarande. Och bankiren Kolb lät också betala sig för sin medgörlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
