Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kanske frun vill läsa något för att fördrifva tiden?»
Hon gjorde en afböjande åtbörd, och som Saccardkom just i samma
ögonblick, tog hon på sig en hurtig min och sade, att hon hade skickat
sin man ut i staden i ett tråkigt ärende, som hon på det sättet slapp
undan. Saccard, som tyckte om det unga paret, ville nödvändigt,
att hon skulle stiga in till honom för att ha det litet trefligare, medan
hon väntade. Men hon ville inte, hon hade det bra, där hon satt. Och
han slutade att envisas, när han till sin förvåning plötsligt stod ansikte
mot ansikte med baronessan Sandorff, som kom ut från Jantrous rum.
För öfrigt smålogo de mot hvarandra med en min af älskvärdt
samförstånd, men utbytte blott en förbindlig hälsning för att inte
blottställa sig.
Under deras samtal hade Jantrou sagt baronessan, att han inte mera
vågade att ge henne några råd. Han blef alltmera förbryllad, då han fann
Universalbanken fortfarande solid trots baissespekulanternas växande
ansträngningar. Gundermann skulle nog till sist få öfvertaget, men
Saccard kunde hålla ut länge, och kanske var det ännu en del att
förtjäna genom att hålla sig till honom. Han hade rådt henne att
bida tiden och att ställa sig väl med bägge två. Det bästa var, att
alltid försöka att uppsnappa den enes hemligheter genom att visa sig
älskvärd, så att hon antingen kunde bevara dem för egen räkning och dra
nytta af dem eller också sälja dem till den andre, allt eftersom det var
fördelaktigast. Och allt detta sade han helt skämtsamt, inte alls som
om det hade varit någon svart komplott, och hon lofvade honom
skrattande att ta honom med i affären.
»Nu ränner hon ju ständigt hos er — är det er tur nu?» sade
Saccard brutalt, när han steg in i Jantrous rum.
Denne spelade förvånad.
»Hvem? . . . Jaså, baronessan! .. . Men kära herr Saccard, hon
tillber ju er. Det sa5 hon mig alldeles nyss.»
Den gamle skälmen afbröt honom med en åtbörd, som betydde, att
han var inte den, som lätt lät lura sig.
»Nej, sök inte att försvara er, kära ni. Då en kvinna spelar på
börsen, kan hon falla i armarna på ett stadsbud, bara han kan ge henne
en nyttig vink.»
Jantrou blef mycket stött, men inskränkte sig till att skratta och
envisades att söka förklara baronessans besök hos honom: hon hade
kommit i ett annonsärende, sade han.
Saccard hade för resten redan med en axelryckning skjutit å sido
fruntimmersfrågan, som, efter hvad han påstod, inte intresserade honom.
Han gick af och an, stannade vid fönstret för att se på det evinnerliga
grå regnet och gaf luft åt sin nervösa glädje. Ja, Universalbankens
aktier hade i går stigit med ytterligare tjugu francs. Men hur tusan kom
det sig, att det fanns folk, som envisades att sälja? Prisstegringen skulle
ha gått upp till tretti francs, om inte strax i början en bunt aktier hade
kastats in i marknaden. Han visste icke, att fru Caroline åter hade sålt
1,000 stycken af sina aktier, hvadan det var hon, som kämpade emot
denna oförnuftiga hausse, såsom hennes bror hade gett henne order om.
12 Zola, Pengar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
