Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det verkliga förhållandet var, att Rougon nu hade bestämdt
beslutit sig för att göra slut på saken, att amputera denna kräftskadade
lem af familjen, som under många år hade besvärat honom och hållit
honom i ständiga farhågor för ruskiga tilltag. Om det inträffade en
katastrof, hade han beslutit att låta saken ha sin gång. Då han aldrig
skulle kunna förmå Saccard att lämna landet, så var ju det enklaste
att tvinga honom att gå i landsflykt genom att hjälpa honom på
flykten, sedan en sträng dom hade afkunnats öfver honom. En våldsam
skandal, ett tag med kvasten, och så var det gjordt!
Det, som hade afgjort hans beslut, var ett konfidentiellt
meddelande från hans kollega finansministern, hvilken vid upptagandet af
ett nytt statslån hade funnit Gundermann och alla de andra judiska
bankirerna mycket återhållsamma; de läto förstå, att de icke skulle
släppa till sina pengar, så länge penningmarknaden i vissa äfventyrares
händer var så osäker för dem. Gundermann triumferade. Hellre
således judarna såsom guldets erkända konungar än de ultramontana
katolikerna som världens herrar, hvilket de ju blefve, ifall de blefve
börsens konungar!
Senare berättades det, att justitieministern Delcambre, som hyste
hårdnackadt agg mot Saccard, hade låtit Rougon på förhand få en vink
om det förfaringssätt, han ämnade följa emot hans bror, men därvid
helt enkelt fått det oförbehållsamma svaret: »Om han gör mig kvitt
honom, blir jag innerligt tacksam!» Ifrån det ögonblick, då Rougon
öfvergaf Saccard, var denne förlorad. Delcambre, som alltifrån det
att han blef justitieminister, hade legat på lur efter Saccard, såg honom
nu omsider i kontakt med strafflagen, vid gränsen för det i lag förbjudna
och behöfde nu endast en formell förevändning för att skicka polisen på
bankdirektören.
Busch, som var ursinnig öfver att ännu icke ha företagit sig något
mot Saccard, gick en vacker dag till justitiepalatset. Om han icke
skyndade sig, skulle han aldrig få ut af Saccard de fyratusen francs, som
denne fortfarande var skyldig fru Méchain på hennes märkvärdiga
räkning för lille Victor. Hans plan var helt enkelt att sätta i gång en otäck
skandal genom att anklaga Saccard för bortförande af barn, hvilket
skulle ge honom tillfälle att dra fram de gemena detaljerna om
våldtäkten mot modern och det fullständiga öfvergifvandet af barnet. En
dylik rättegång mot Universalbankens direktör just nu under den
uppskakande oro, som vållats af den kris, i hvilken banken råkat, skulle säkert
väcka sensation i hela Paris; och Busch hoppades fortfarande, att Saccard
vid första hotelse skulle betala.
Men den tjänsteman, till hvilken han hänvisades att vända sig,
just en nevö till själfve Delcambre, hörde på hans historia med otålig
och uttråkad min. Nej, nej, inte kunde man göra någonting reelt
af sådant där käringskvaller, det var ju mycket ovisst, om någon
lagparagraf därvidlag kunde tillämpas. Busch blef alldeles konsternerad
och brusade upp, han började prata om sin långmodighet, då
tjänstemannen tvärt afbröt honom vid det, att han hörde Busch säga, att han
gent emot Saccard hade drifvit sin godtrogenhet ända därhän, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
