Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med henne och med sitt vanliga mod ville hon också ta emot honom.
»Ack, min stackars Dejoie...»
Längre kom hon icke, utan tystnade helt förskräckt, då hon märkte,
hur blek den gamle redaktionsvaktmästaren var. Hans ansikte var
alldeles vanstäldt och ögonen slöa; hans högresta gestalt hade krympt,
det var, som om den skulle ha vikts ihop.
»Seså, ni får inte tappa modet och tro, att alla dessa pengar äro
förlorade. »
Med långsam röst började han att tala.
»Ack, goda fru, det är inte fråga om det... I första ögonblicket
var det visserligen ett hårdt slag för mig, ty jag hade blifvit van att tro,
att vi voro rika. Att förtjäna pengar på det där sättet, det slår en åt
huf-vudet alldeles som ett rus . . . Herre Gud, jag hade redan funnit mig vid
att åter få börja att arbeta och jag skulle också ha arbetat, så att jag kunde
ha tjänat in summan ännu en gång . . . Men ni vet inte ...»
Stora tårar tillrade utför hans kinder.
»Ni vet inte . . . hon har rest sin väg.»
»Rest? ... Hvem? » frågade fru Caroline förvånad.
»Dotter min . . . Nathalie . . . Hennes giftermål hade gått om intet.
Hon blef ursinnig, när Théodores far kom och sade oss, att hans son hade
väntat alldeles för länge och att han nu skulle gifta sig med en
krain-handlaredotter, som förde nära 8,000 francs med i boet. Kors, jag
kan nog begripa, att hon blef mycket förargad vid tanken på att inte
mera ega en sou och att få förbli ogift. . . Men jag, som älskade henne
så högt! Ännu i vintras steg jag upp om nätterna och stoppade om
henne täcket. Och jag afstod från tobak, för att hon skulle få vackrare
hattar; jag var som en riktig mor för henne, jag hade uppfostrat henne;
glädjen att se henne i vår lilla lägenhet var hela mitt lif.»
Tårarna höllo på att kväfva honom; han snyftade.
»Det är ju min snikenhet, som är skuld till alltsammans. Om jag
hade sålt mina åtta aktier, när de gåfvo mig dessa 6,000 francs till
hemgiften, så skulle hon nu ha varit gift. Men kursen steg ju alltjämt, och
jag tänkte på mig själf; jag ville först ha 600, sedan 800 och så 1,000
francs i ränta, så mycket hellre som ju Nathalie sedan skulle ha fått
ärfva dessa pengar . . . Och att tänka sig, att jag ett hvarf, när kursen var
3,000 francs, egde 24,000 francs, hvilka kunde ha gett henne hemgiften
af 6,000 francs och tillåtit mig att dra mig tillbaka med 900 francs i
ränta! Men jag ville ha tusen . . . och det var ju dumt. Och nu är
alltihop inte värdt mera än 200 francs . . . Åh, det är mitt fel. Det hade
varit bättre, att jag hade gått och dränkt mig.»
Fru Caroline, som var djupt rörd, lät honom tala ut, för att han
skulle få lätta sitt hjärta. Men hon ville gärna veta, hvad som
hade händt.
»Rest, stackars Dejoie, hvad vill det säga, att hon har rest»?
Han syntes förlägen, och en svag rodnad steg upp i hans bleka
ansikte.
»Jo, hon har rest, hon är försvunnen för tre dagar sedan. Hon
hade blifvit bekant med en herre, som bodde midt emot oss, en mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
