Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fin herre, så där omkring fyrti år . . . Kort sagdt, hon har gett sig i väg.»
Och när han berättade detaljerna, därvid han sökte efter orden och
hade svårt att uttrycka sig, såg fru Caroline Nathalie framför sig, späd
och blond med en parisflickas spröda täckhet. Särskildt såg hon
hennes stora ögon med den lugna och kalla blicken med egoismens klarhet.
Flickan hade låtit tillbedja sig af sin far och hade varit hygglig, så länge
det var fördelaktigt för henne att vara det; något dumt snedsprång kunde
icke komma i fråga, så länge hon hoppades på hemgift och äktenskap och
att få trona i sin mans lilla butik. Men att fortfarande lefva
fattigmans-lif och släpa tillsammans med sin beskedliga pappa, och att åter börja på
att arbeta — nej, tack! af den föga trefliga och hädanefter hopplösa
tillvaron hade hon fått alldeles nog. Och hon hade kilat sin väg, hon
hade helt lugnt tagit på sig kängorna och hatten samt gett sig åstad till
annat håll.
»Herre Gud», fortfor Dejoie att lalla, »inte hade hon just så trefligt
hemma hos oss, det är nog visst och sant; och när man är söt som hon,
så är det ju harmligt att förnöta sin ungdom med att bara ha tråkigt. . .
Men hon var i alla fall mycket hård. Tänk er: hon for sin väg utan att
ens säga adjö åt mig, utan ett enda skrifvet ord, utan det ringaste löfte
att någon gång komma och hälsa på mig . . . Hon bara smällde igen
dörren, och så var det förbi med alltihop ... Ni ser, hur mina händer skälfva,
jag har blifvit som ett djur. Jag kan inte låta bli att alltid söka henne
därhemma. Herre Gud, skall jag verkligen efter så många år inte mera
få ha henne hos mig, aldrig mera få ha henne hos mig, min stackars lilla
flicka!»
Han grät icke längre, men hans smärta och bestörtning voro så
hjärtskärande, att fru Caroline fattade hans båda händer, utan att dock
kunna finna på någon annan tröst än att gång på gång säga:
»Stackars Dejoie, min stackars Dejoie...»
För att afleda hans tankar började hon att tala om
Universalbankens ruin. Hon bad honom förlåta, att hon hade låtit honom köpa
aktier, hon yttrade sig strängt om Saccard, utan att dock nämna hans
namn. Men då kom det genast nytt lif i den f. d.
redaktionsvakt-mästaren. Han var smittad af spelpassionen och blef ännu
upptänd af ifver.
»Herr Saccard, han hade fullkomligt rätt, när han hindrade mig från
att sälja. Affären var ju utmärkt, och vi skulle ha gjort kål på dem
allesammans, om inte förrädare hade lämnat oss i sticket. . . Ack, om vi
bara hade herr Saccard, så skulle alltsammans ta en helt annan
vändning. Det blef vår undergång, att de satte honom i fängelse . . . Och det
finns ingen annan än han, som skulle kunna rädda oss . . . Det har jag
sagt domaren: »Ge oss honom tillbaka, så skall jag åter anförtro
honom det sista jag eger, jag skall anförtro honom mitt lif, ty den mannen,
ser ni, han är som en mild försyn för oss. Han kan uträtta, hvad han
vill.»
Djupt förundrad såg fru Caroline på honom. Huru? Ej ett enda
ord af vrede, icke en förebråelse. Detta var en troendes brinnande
till-lit. Hvilket mäktigt inflytande hade icke Saccard haft öfver den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
