Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kunna vi inte ta dem till oss, skola vi hyra dem en liten bostad.
Det skall nog reda ut sig.»
Marcelle, som betraktade honom med hängifven ömhet, utbrast:
»Ack, Paul, Paul, så snäll du är!»
Och hon brast i gråt.
»Kära barn, lugna er», upprepade fru Caroline flera gånger med både
ömhet och förvåning. »Ni skall inte vara ledsen.»
»Låt mig gråta, det är inte därför, att jag är ledsen; men det är
för galet, allt detta. Jag frågar, om inte pappa och mamma, när jag
gifte mig med Paul, hade bort ge mig den hemgift, hvarom de alltid hade
talat? Under förevändning att Paul inte egde någonting alls, och att
jag gjorde en dumhet, då jag i alla fall höll mitt löfte, gåfvo de oss inte en
enda sou ... Jo, nu äro just pengarna väl använda! Annars skulle de
ha haft min hemgift i behåll, den skulle börsen åtminstone inte ha slukat.
Fru Caroline och Jordan kunde inte låta bli att skratta. Men det
tröstade inte Marcelle; hon bara grät ännu värre.
»Och så är det ännu något mera .. . När Paul var fattig, brukade jag
drömma en dröm. Jag drömde liksom i fesagorna, att jag var en
prinsessa, och att jag en vacker dag skulle ge min fattiga prins mycket,
mycket pengar, för att hjälpa honom till att bli en stor författare.. . Men
nu behöfver han mig inte alls; jag och min familj, vi äro blott en börda
för honom. Han får dra hela lasset och det är han, som ständigt skall
ge. Åh, hvad det gör mig ledsen!»
Han slöt henne hastigt i sina armar.
»Hvad pratar du, stora, dumma flickan min? Inte behöfver
flickan föra något med i boet. Du för ju dit dig själf, din ungdom, din
ömhet, din glädtighet; ingen prinsessa i världen kan ge mera!»
Hon blef strax lugn, lycklig öfver att känna sig så älskad; och i
själf va verket tyckte hon, att det var mycket dumt af henne att gråta.
Han fortsatte:
»Om din pappa och mamma vilja, kunna vi skaffa dem en bostad i
Clichy, där jag har sett undervåningar med trädgård för rätt skapligt
pris . . . Hos oss, i vår lilla lägenhet, som är fullproppad af våra fattiga
möbler, är det ju visserligen inte otrefligt, men det är alldeles för trångt
— så mycket mera, som vi snart komma att behöfva utrymmet. . .
Han smålog åter och vände sig till fru Caroline, som med djup
rörelse var vittne till denna familjescen:
»Ja, vi skola snart bli tre, det kan jag väl tala om nu, då jag är en
herre, som kan förtjäna mitt lifsuppehälle. Det är ju åter en gåfva,
hon ger mig — hon, som gråter, för att hon inte har något att skänka
mig!»
Fru Caroline, som alltid sörjde öfver, att hon själf icke egde något
barn, såg på den lätt rodnande Marcelle, hvars ökade korpulens hon förut
icke hade märkt; äfven hennes ögon fylldes nu af tårar.
»Ack, kära barn, håll mycket af hvarandra! Ni är de enda
förnuftiga och de enda lyckliga.»
Innan han gick, nämnde Jordan något närmare om tidningen,
Hoppet. Muntert och med sin medfödda afsky för affärer talade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
