Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mängden, då han hade kunnat förmå dem, att så lättroget taga på sig
ett dylikt ok!
»Det var egentligen bara för att säga frun detta, som jag har
kommit hit, och ni får förlåta mig, att jag har pratat med er om min egen
sorg, men jag känner mig så underlig i hufvudet numera. När ni går till
herr Saccard, så glöm inte att säga honom, att vi alltid hålla med honom.»
Och med sina vacklande steg gick han, och när hon blifvit allena,
kände hon en häftig fasa för tillvaron. Denne stackars man hade
sargat hennes hjärta. Mot den andre, den, hvars namn hon icke nämnde,
kände hon förbittringen fördubblas, men hon slöt dessa känslor inom
sig. Det kom för öfrigt också flera andra besök till henne; denna
förmiddag var hon alldeles öfverlupen.
Bland alla dessa väckte särskildt Jordan och dennes fru hennes
rörelse. Paul och Marcelle, hvilka alltid följdes åt som goda äkta
makar, när det var fråga om något allvarligt, kommo för att fråga henne, om
Marcelles föräldrar, Maugendres, verkligen inte kunde få något för sina
aktier i Universalbanken. På det hållet var det också en ohjälplig ruin.
Det förskräckliga var, att i stridens hetta hade Maugendre spelat utan
täckning, i förlitan på Saccards geni, och ideligen köpt, så att han hade
förfärliga differenser att betala, mera än 200,000 francs, hvilket
slukade resten af hans förmögenhet, hans 15,000 francs i årlig ränta, som han
förtjänt genom tretti års sträfsamt arbete. Han egde icke mera något,
det var knappt, att han kunde göra alla rätt, sedan han hade sålt den
lilla villan vid rue Legendre, öfver hvilken han hade varit så stolt. Och
till deras ruin var säkert fru Legendre mera skuld än han.
»Ack, min fru», förklarade Marcelle med sitt älskliga ansikte, som
under alla dessa katastrofer fortfarande var friskt och leende, »ni kan
inte tänka er sådan mamma hade blifvit. Det var hon, som eggade upp
pappa, ty han var i grunden mycket mindre djärf och han var alltid
beredd att lyssna till onkel Chaves varningar, om inte hon hade gjort honom
tokig med sin dröm att få stryka in stora vinsten, miljonen ... Att det
är möjligt, att vinstbegäret till den grad kan förvandla hederliga och
hyggliga människor!»
»Ack, jag tror tyvärr inte, att era föräldrar kunna få något för sina
aktier. Jag tror, att allt är totalt förbi. Aktierna stå nu i 30 francs,
men de falla nog snart till 20, ja till 5 francs . .. Herre Gud, de stackars
människorna, vid deras ålder, med deras komfortabla vanor. . . hvad
skall det bli af dem?»
»Åh kors», svarade Jordan helt rättframt, »man måste
naturligtvis ta hand om dem ... Vi ä’ ju inte vidare rika ännu, men omsider
börjar det att gå framåt, och vi ämna ingalunda lämna dem på gatan.»
Han hade nyss haft en framgång. Efter så många års tacklöst
arbete, hade hans första roman, som först hade publicerats i en tidning
och sedan gifvits ut af en förläggare, plötsligt artat sig till en stor succés,
och nu egde han några tusen francs, och alla dörrar stodo hädanefter
honom öppna; han brann af arbetsifver samt kände sig viss om
förmögenhet och ära.
15 Zola, Pengar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
