Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni får inte urskulda mig, det är mitt fel.. . Åh, den olyckliga
flickan, jag måste träffa henne, jag skyndar genast till henne. ..»
Hon skyndade ifrån furstinnan och hennes gamla Sophie och lät
dem börja med sin packning, då de nu skulle för alltid skiljas åt efter
fyrti års samlif.
Två dagar förut, på lördagen, hade grefvinnan de Beauvilliers
underkastat sig att öfverlämna sitt hus åt sina fordringsegare. Då hon
på ett halft år icke hade kunnat betala hypoteksräntan, blef ställningen
ohållbar. Hennes advokat hade rådt henne att gå ifrån alltsammans
och ta sin tillflykt till en liten hyrd lägenhet, där hon skulle kunna
lefva ytterst billigt, medan han skulle försöka att betala hennes skulder.
Kanske skulle hon icke ha gett med sig, utan envisats att hålla uppe sin
rang och ett lögnaktigt sken af förmögenhet, tills hon hade krossats af
de instörtande taken, såvida icke en ny olycka hade drabbat henne.
Hennes son Ferdinand, den sista manliga ättlingen af släkten de
Beauvilliers, denne onyttige unge man, som icke kunnat ta emot någon syssla,
utan hade blifvit zouav i påflig tjänst, för att mindre känna sin
obetydlighet och sysslolöshet, hade nu med föga ära dött i Rom, så maktlös
genom det tryckande klimatet, att han icke hade kunnat ta del i striden
vid Mentana, enär han redan var febersjuk, därför att hans bröst var
angripet. Då blef det plötsligen alldeles tomt inom henne; alla
hennes föreställningar, hennes önskningar, alla dessa tillställningar,
hvarige-nom under så många år ättens ära hade med stor möda stolt hållits uppe
— allt detta ramlade nu i spillror. Tjugufyra timmar voro nog för
att låta det hj ärtslitande eländet öppet träda fram bland ruinerna.
Huset såldes, den gamla hästen såldes. Köksan var den enda tjänare,
som stannade kvar; hon gick i smutsigt förkläde och gjorde uppköp:
för två sous smör och en liter torkade bönor; grefvinnan visade sig på
trottoaren i en klädning, som var nedstänkt af gatsmuts, och med
kängor, som togo in vatten. Hon hade med sin dotter tagit sin tillflykt till
en gammal klädmäklerska, som hade blifvit gudlig och som hyrde ut
möblerade rum åt präster. Där bebodde de bägge två tillsammans ett
stort, kalt rum, som såg fattigt, men anständigt ut och hade en stängd
alkov, som upptogs af två små sängar. Och när dörrarna, som voro
öfverklädda med samma tapet som väggarna, stängdes, förvandlades
rummet till salong, hvilken lyckliga anordning hade varit dem till
en smula tröst.
Men icke ens ett par timmar efter det att grefvinnan de
Beauvilliers på lördagen hade slagit sig ned här, hade ett oväntadt, ytterst
ovanligt besök vållat henne ny ångest. Alice hade lyckligtvis nyss gått ut
för att ta en promenad. Det var Busch med det platta, smutsiga ansiktet,
sin flottiga rock och den hopsnodda hvita halsduken. Hans
väderkorn hade förmodligen sagt honom, att ögonblicket nu var gynnsamt,
hvadan han beslöt sig att göra slag i saken rörande den gamla
förbindelsen på 10,000 francs, hvilken grefven hade utfärdat till Léonie Cron.
Ett ögonkast kring rummet, och han hade enkans belägenhet klar
för sig. Hade han väl dröjt för länge? Höfligt och tålmodigt hade
han för den förfärade grefvinnan omständligt förklarat saken. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
