Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Busch smålog som en karl, hvilken är van att göra fynd bland
ruiner. # . .
»Åh, sådana damer som ni ha alltid resurser. Söker man val,
så finner man.»
Han hade ett ögonblick stått och kikat på ett gammalt
mpper-skrin borta på kammen. Grefvinnan hade ställt det där, när hon på
förmiddagen packade upp en koffert. Med säker instinkt vädrade han
ädelstenar. Hans blickar lyste så girigt, att hon följde riktningen af
dem och förstod.
»Nej, nej», ropade hon, »mina juveler — aldrig!»
Och hon ryckte till sig skrinet liksom för att försvara det. Dessa
sista juveler, som så länge hade tillhört hennes familj, dessa få smycken,
hvilka hon hade bevarat under de största svårigheter såsom sin dotters
enda hemgift och hvilka i detta ögonblick voro hennes sista utväg!
»Aldrig! Tag hellre mitt lif.»
I detta ögonblick blef det ett afbrott; fru Caroline knackade och
steg in. Hon kom dit helt upprörd och blef nu bestört öfver den scen,
i hvilken hon oväntadt blef inkastad. Med ett ord bad hon grefvinnan
att inte låta störa sig och skulle genast ha gått igen, om grefvinnan
icke hade gjort en bedjande åtbörd, som hon trodde sig uppfatta.
Hon drog sig orörlig tillbaka längst bort i rummet.
Busch satte på sig hatten, och Léonide, som kände sig allt
otref-ligare till mods, drog sig nedåt dörren.
»Ja, då ha vi intet annat att göra än att gå .. .»
Men han gick ändå icke. Han repeterade hela historien i ännu
skamlösare ordalag, liksom om han hade velat förödmjuka grefvinnan
äfven inför den nyss komna damen, som han låtsade sig inte känna
igen, såsom hans sätt var, när han var stadd i affärer.
»Adjö då, fru grefvinna; vi ge oss således i väg direkt till
domstolen. Inom tre dagar skall historien utförligt berättas i
tidningarna. Det blir ju er egen skuld.»
I tidningarna! Denna förfärliga skandal på själfva ruinerna af
hennes ätt! Var det då icke nog med. att hon hade sett deras forna
rikedom falla i grus och spillror och förskingras, skulle också deras namn
släpas i smutsen? Nej, namnets ära skulle åtminstone räddas. Och
mekaniskt öppnade hon skrinet, örhängena, armbandet, tre ringar,
briljanter och rubiner i gammaldags infattning lågo där.
Busch steg hastigt fram; hans ögon tindrade smeksamt och ömt.
»Åh, det räcker inte till 10,000 francs . .. Får jag lof att se.»
Och han tog smyckena, han vände på dem och höll upp dem med
sina tjocka fingrar, som skälfde af lystnad.
»Sextusen francs!» sade han till sist med en auktionsutropares
hårda röst. »Jag räknar bara stenarna; infattningarna duga endast
till att smälta ned. Nå, vi få väl nöja oss med 6,000 francs.»
Men offret var för svårt för grefvinnan. Hennes häftighet
flammade upp, hon ryckte ifrån honom smyckena och slöt dem
krampaktigt i sina händer. Nej, nej, det var för mycket att fordra, att hon
skulle kasta äfven dessa fattiga smycken i afgrunden — dessa smyc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
