Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Lady eller zigenarunge?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Visst har jag det bra för egen del, blott ej ungen gjorde mig
så mången sur stund, ty gubben lorden vill, att hon skall ha
hvarenda sak, hon pekar på...
– Är hon dålig på något sätt?
– Herre Gud, dålig kan man ju ej precis säga, att hon är, ett
barn på nio år, men vild ena stunden som en riktig markatteunge
och egensinnig utan all gräns, och så god ibland, att hon
vore färdig att plocka ur sig ögonen, tror jag, då den sidan
faller henne in. Mången gång sätter hon mig i sticket inför
gubben. Häromdagen, till exempel, hade lorden lagt några guldmynt
på sitt skrifbord – så kommo de undan – jag vet på min
heder, att det var »ungen», som tagit dem, ty jag såg sedan Olsons
Bella, portvaktens flicka, leka med ett guldmynt nere på gården.
Men Maud nekade förstås nu som alltid, när det är något, och
lorden tror på henne som på Gud, och så får naturligtvis
Jonson eller Hanna skulden.
Under tiden hade en liten figur i den stora eleganta engelska
sängen i rummet bredvid lyftat upp sitt burriga brunlockiga
hufvud från kudden, och ett par mörkblå, nästan i svart gående ögon
började spruta gnistor och lågor under de långa, svarta
ögonfransarne, under det att en lätt purpur steg upp på den i matt
gulbrunt gående ansiktshuden. De små fint bildade händerna
knöto sig samman, näsvingarne skälfde, och vig som en katt och
spädlemmad som en gazell flög hon i det rikt broderade långa
nattlinnet ur kuddarne och bort emot dörren, där lärarinnan satt
och tecknade henne som en brottsling.
– Det är osanning, hvad du säger, tant, du vet, att du ljuger.
Jag är en lords dotter, och jag föraktar att stjäla och ljuga; det
gör endast sämre folk, skrek hon, till hälften i hysterisk gråt,
och stod där med gnistrande ögon och hotfull hållning skälfvande
i hvarje led.
– Maud lilla, för all del, Maud, lugna dig, Maud är en liten
stygg flicka, som inte sofver, när hon lägger sig, utan ligger och
lyssnar. Så går det dem, som lyssna.. då höra de alltid oriktigt.
– Sade du kanske inte, att jag stulit guldmynten? Sade du
inte det? Kan du neka härtill? skrek hon, alldeles utom sig.
Sade du kanske inte häller, att om du en gång blef min mamma,
skulle du göra mig snäll? Åh, du gamla häxa blir aldrig min
mamma! Du elaka, stygga häxa!
Hon knöt sina små händer trotsigt och skakade dem inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
