Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Förödmjukelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det – – gatan n:o – – Omöjligt! Hon vågade knappast gå
uppför de mörka, fuktiga trapporna...
Skyggt och bäfvande knackade hon likväl på, när hon trefvat
sig upp; och en herre öppnade dörren.
Han tycktes lifligt öfverraskad vid anblicken af den vackra,
eleganta flickan och bad henne med en stämma, afsedd att vara
förtroendeingifvande, familjärt att stiga in till chefen. Han
lät därvid sin hand snudda vid Mauds smärta lif, och hon ryckte
sig undan, liksom bränd af glödande järn.
– Nåå, min lilla vän, sitt ned! sade en äldre herre, som satt i
det inre rummet, vid pulpeten.
– Jag söker plats, sade hon häftigt, alltjämt på stående fot.
– Kom närmare, mitt vackra barn. Med det utseendet blir
det nog ej svårt att få plats, sade han.
En mörk rodnad drog öfver hennes panna och ända ned åt halsen.
– Hvad är det ’vi’ kan då? fortfor chefen.
– Jag har aldrig förr haft någon plats, stammade Maud
förvirrad, oviss om, hvad hon skulle svara.
– Namnet?... Crawford?... Frökens familj upplöst? Ingen
beskyddare? Ensam? Stackars liten, och så ung... så... han
afbröt sig själf och försökte antaga en faderlig ton. Ja – i så
fall kunna vi ju försöka fröken, sade han lugnt och strök sig om
hakskägget med en hvit hand, som blixtrade af juveler.
– Skall jag komma? Och när? Huru tidigt? Och när får jag gå?
– Det var mycket det där på en gång. Vi börja klockan half
nio – arbeta till ett. Sedan ha vi en och en half timmes rast
och arbeta sedan till åtta.
– Men då går ju hela min dag på detta sätt, sade Maud med
tydlig fasa.
– Naturligtvis – det är meningen det! sade han med ett
öfverseende skratt.
– Och hela ungdomen! Hela lifvet i detta mörker! I denna
fuktiga graf!
Hon glömde allt, hon slog förtviflad samman sina händer och
skakade dystert på hufvudet.
– Som ni behagar – jag får hundra så visst som en! Var
god och titta till vänster, då ni går! Om jag ej tar miste, ha vi
ett rum fullpackadt med unga flickor, som hoppas få platsen i
fall ni ej får den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
