Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Förödmjukelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Huru stor lön bjuder ni då?
– Ni som ej har betyg från någon annan plats, utvisande eder
kompetens, skulle egentligen vara volontär minst två månader
utan lön. Men... var god och hejda er, nådiga fröken... men ni..
skall få 35 kronor, första tiden... sedan öka vi på, i mån af, huru
vi trifvas med hvarandra.
– Det är väl hufvudsakligast mitt arbete, min duglighet, som
skall afgöra den saken, sade Maud stolt. Dessutom bjuder ni
mig strax trettiofem, och hvarför? Kanske därför att jag
måhända ser litet elegantare ut än de andra?
Maud kunde ej behärska sig längre. Hela hennes inre började
skälfva af vrede. Blicken skärptes – hon vaknade som ur en
lång, tung dvala.
Var det på detta sätt, man behandlade unga arbetande
flickor? Var det med deras ungdomsglädje, med deras krafter,
rikedomarne ökades och hopades på så jämförelsevis få händer?
Maud hade af naturen ett ovanligt godt och klart hufvud.
Hon var intelligent nog att se saker stort, ej individuellt. Hon
började nu förstå det där hjärnspöket, hon utmanat och på
samma gång fasat för, »arbetet». Nu förstod hon det trötta,
utpinade uttrycket hos en del af de unga flickor hon ibland mötte
ute på gatorna, ett uttryck som så mången gång förundrat henne,
då det tryckt sin missnöjda prägel öfver unga drag, skapade
för att skratta och synas glada.
– Jaså, sade hon med låg, darrande stämma, ni tror då verkligen
att det är meningen med unga flickors lif? – fortfor hon allt
häftigare – att man hela långa dagen skall sitta inburad och
endast arbeta, arbeta! Man är ej ung mera än en gång i lifvet,
och då vill man äfven lefva lifvet, äga någon frihet och tillfälle
att ute i det fria någon stund på dagen, få skåda Guds sköna,
strålande sol – få inandas vårens och sommarens ljufva luft...
– Hör nu, min lilla vän, svarade chefen allt mera förundrad,
allt mera slagen af häpnad, lugna er för all del, och tacka er Gud
och ert vackra utseende för att ni inte blir utkastad! Jag vill
visst inte hindra er från att andas frisk luft, fortfor han med
undermening i den blick, han kastade mot dörren.
– Jag ämnar strax aflägsna mig, utan denna vink af eder.
Men först vill jag blott bereda mig nöjet att säga er min tanke.
Ni bjuder mig trettiofem kronor i månaden, icke sannt? Vet ni
hvad min inackordering kostar mig? Sextiofem kronor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
