Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När de egendoms- och jordlösa någon gång litet starkare än
som överensstämmer med god ton höja sin röst i demokratiens
dyr-tidssamhälle och kräva jämnare fördelning av håvorna, skria dessa
privilegierade på herregårdar och bruksdomäner, att bondens jord *
•— ett känt valnummer sedan årtionden — står i fara; och strax
bildas av ett antal smärre jordägare en gastande klack, till vilken
riksdag och regering ” i rättvisans namn” äro nödsakade taga
hänsyn. De demokratiska partierna, som frukta att förlora några
röster vid valet eller möjligen ett eller annat mandat i riksdagen,
söka bortförklara programmets föreskrifter, och skylla på
missförstånd. Då kan godsägaren åter puppa in sig till nästa gång,
och i lugn och ro inkassera arrenden eller dagsverken av bönder
och torpare. Så har det gått till under ett par tre årtionden, sedan
arbetarklassen begynte vakna här i landet, och gör så ännu i dag.
Men därigenom fortfar arbetaren att vara lika egendomslös,
lika jordfattig, som han var så långt tillbaka som under trältiden.
Han kan, som då, i bästa fall få arrendera ett torp eller en gård
men något eget, varav han kan draga hela inkomsten — aldrig.
Det måste alltid finnas en ägare i en eller annan skepnad, som skall
ha tionde, bakom. Sådant föder missmod och tröttnad vid arbetet,
helst som det största antalet aldrig når så långt som till det egna,
utan tvingas att taga torp eller stat. För dem har livet föga av
värde att bjuda — om man ens kan påvisa något.
Men likväl lever kärleken till jorden hos alla, till och med
hos torpardrängen eller stataren, som på husbondens åker får
arbeta för en ringa penning. Hans traktan står ständigt till att
göra det bästa av sin gärning, och då skörden står frodig och
vasstät efter hans arbete, glädes han med husbonden, ehuru hans
inkomst icke är större under goda än dåliga år, och då missväxt
kommer, sörjer han. Han vårdar kreaturen, som vore de hans egna,
och de arbetsok, han kör för vagn, plog eller harv. kallar han
”mina”. De äro hans ögonstenar.
— När jag blir min egen, skall jag ha det så och så, säger
han — det ”egna” lever alltid i drömmen — och man kan få
honom att med naiv uppriktighet utlägga, hur han skall styra och
ställa, och just däri yttrar sig hans brinnande kärlek till jorden,
ty den är det, som lockar. Han uppger, strängt taget, aldrig
hoppet att kunna bli bonde. Därom drömmer han sovande som vaken.
Hans ideal är ett mindre hemman med tre, fyra kor, en häst eller
ett par; om jorden är styv och trögkörd, ett par oxar. Men när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
