Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDSKRIFTSREVY
Scheidemäimen bedömda av sina egna.
I aprilnumret av DePXX A arli und re de återges en mycket
betecknande uppsats Krisen i tyska socialdemokratin, författad av den
bekante søheidemannaren, f. d. radikalen Paul Lensch. Utbrottet av den
ekonomiska revolutionen, som får sitt uttryck i de väldiga masstrejkerna,
är — skriver L. — ett fruktansvärt nederlag för socialdemokratin
(varmed han alltid menar det scheidemannska partiet). Liksom i januari
1918 den stora strejkrörelsen hade organiserat sig bakom ryggen p&
ledarna, både de politiska och fackliga, — vilket redan den gången var
ett farligt tecken — och liksom revolutionen den 9 november var en
överraskning för partiet, så har också den nu pågående väldiga
strejkrörelsen dragit upp bakom ryggen på parti- och fackföreningar, ja, mot
deras vilja. Dessa fakta visar, att socialdemokratin i stigande grad håller
på att mista sammanhanget med arbetarmassorna. Rörelsen har grävt
sig en ny flodbädd och håller på att glida bort från de gamla ledarna.
Förf. visar vidare, hur högersocialismen glidit allt mer ned från den 9
november, då den säkert omfattade folkets majoritet, över den 19 januari,
då den ej ens kunde samla hälften av rösterna till
nationalförsamlingen, och fram till de kommunala valen i Berlin, då de oavhängiga
gick om de officiella socialisterna: de senare hade mistat inemot 200,000
röster i rikshuvudstaden jämfört med valet den 19 januari.
Förklaringen till denna nedgång ser Lensch framför allt i, att
socialdemokratin och nationalförsamlingen på det allvarligaste misskänt
de arbetande massornas aktuella önskningar och behov. Sedan den 9
november har utan tvivel ett rent ymnighetshorn av politiska
rättigheter och demokratiska resultat östs ut över Tyskland; men lika säkert
är det, att detta gjort ett mycket obetydligt intryck på våra arbetare.
Intresset för nationalförsamlingen och för de tal, som hålles i Weimar
är mycket litet, och det särskilt i de kretsar som såg med de största
förväntningarna mot revolutionsförsamlingen. Man har upplevat en ny,
och icke synnerligen förbättrad, upplaga av den gamla riksdagen med
dess själlösa rutin. Man glömde, att med de politiska rättigheterna, som
arbetarklassen i andra land redan länge ägt, hade inträtt en ny epok för
den tyska arbetarklassen, och att nu stod den ekonomiska kampen —
och med den själva dess kärnpunkt, själva löneförhållandet — på
dagordningen.
Förf. stämplar som ”ödesdigert feltag, som endast knnde sluta med
fullständig bankruttförklaring” den metod, man använde för att lösa frågan
om det trängande behovet socialiseringen: inrättandet av soeia-
tiseringskommissionens ”diskussionsklubb” med synnerligen få praktiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
