Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
män och i stället sä manga fler oavhängiga teoretiker och
professors-dogmatiker. Kommissionens arbete slutade utan något resultat. Men
arbetarna tog därför själva itu med att genom strejker lösa
socialiserings-1’rågan, och det genast i den centrala kolindustrin. Självklart stod i
spetsen för dessa strejkande ”uppviglare”, som påtvang det stora flertalet
sin strejkvilja. Men så helt utan ”uppviglare” gick det ju heller inte
för sig i salig Puttkamers (inrikesminister åt Bismarck och ett av
dennes värsta kreatur) tid, han som bakom varje strejk såg den sociala!
revolutionens hydra. Och redan den gången hette det, att flertalet var
hyggligt folk, som inte alls tänkte på att strejka. Den gången log
socialdemokratin åt sådana talesätt och svarade, att man helst borde närmare
överväga, hur det kunnat gå för sig att minoriteten fått så stort
inflytande över majoriteten.
Förf. tillstyrker emellertid kraftåtgärder mot de nya strejkerna,
men anser att högersoeialismen är för sent ute och att det är ödesdigert
att tro, att alltsammans bara är galenskap och förbrytelse och att man
kan klara det endast med maktspråk. Regeringens alltför lättvindiga
ställning till rådssystemet har vidare ådragit den den skarpaste kritik
just från majoritetssocialistiska arbetare, en ytterst skarp kritik mot
de socialdemokratiska ledarnas försök att med rent politiska åtgärder,
med demokratiska rättigheter, med ny författning etc., tillfredsställa
arbetarnas sociala behov. Just här visade det sig, hur starkt regeringen
ännu är hunden i borgerliga föreställningar. Ännu utövar schablonen
från tidigare borgerliga revolutioner sina efterverkningar.
Ännu en faktor till högersocialismens nedgång ser Lensch i 4
augusti-politiken, då man bröt med sin tradition utan att ha mod att tillstå
det för sig själv. Nu står det gamla partiet inför sin upplösning: det
behärskar staten, de viktigaste funktionerna i riket och enskilda staters
ministerier är besatta med dess folk, men samtidigt står massorna inför
stat och samhälle med de gamla, traditionella idéerna hos ett principiellt
oppositionsparti och en undertryckt klass. Här hämnar sig de gamla
underlåtenhetssynderna från den 4 augusti på det allvarligaste.
Slutligen finner förf. en förklaring till socialdemokratins svårigheter
i motsättningarna mellan dess inre och yttre politiska hållning. Man kan
inte uppträda revolutionärt inåt och vilja bryta bourgeoisins herravälde
och samtidigt utåt underkasta sig bourgeoisins mest skamlösa befallningar
och det med en brådska som hittills icke bragt oss freden närmare, icke
lindrat vår nöd, men däremot endast ökat fiendens anspr&ksfullhet och
förakt. Så länge de reaktionära makthavarna sitter vid rodret i
entente-staterna, är tyska revolutionen en storm i ett vattenglas, och
socialiseringen av Tysklands ekonomiska liv kommer att finna sin gräns där
ententebourgeoisin så önskar. På denna motsättning strandar den tyska
revolutionen, om den icke äter vidare kring sig, precis som den tyska
socialdemokratin också kommer att stranda på den, om den icke kan
övervinna den.
Beska, sanningsord från en av de skarpaste hjärnorna i det egna
partiet! Men för sena. Hans parti rusar hastigt sin väg utför ...
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
