Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
Kampen mol bolsjevismen —
det för mig kampen mot socialismen”. Detta klara uttalande falles
sällsamt nog av en dansk högersocialist Harald Jensen i tidskriften S
o-cialisten i Köpenhamn. Och J. fortsätter: Bolsjevismen är
arbetarklassens försök attt — efter givna förhållanden — förverkliga de ideal,
som är arbetarrörelsens själ: socialiseringen av samhällets
produktionsmedel, äganderätten till jorden, det arbetande folkets tillgång till andel
i kulturens frukter och livsvärde. Här, som alltid under historiens
mäktiga uppgörelser, kan det vara tvivel om, huruvida de metoder, som
användes för att rfå målet, är de rätta, men ingen kan frånkänna
bolsjevismen den idealitet och den höga sedliga kraft, som ensam kan rättfärdiga
och försvara de använda medlen. Överklassen är alltid slug, och kunde
den väcka arbetarklassernas, mänskligt sett, naturliga avsky för
användandet av fysiska maktmedel i den politiska och ekonomiska kampen,
skulle mycket vara vunnet. Men arbetarklassen vet eller borde i varje
fall veta, att ännu har ingen genomgripande ekonomisk omvälvning ägt
rum, utan att den part, som var battbrytare för det nya, för uppnåendet
av sina mål måst använda fysiskt våld. Fysiskt våld synes över huvud
vara det enda mänskligheten har respekt för, där kampen gäller
ekonomiska intressen — de djupaste ooh starkaste av alla intressen.
Vad som nu försiggår i Ryssland är endast ett upprepande av
historien. En ny samhällsklass, som kämpar för sin frigörelse med samma
medel, som överklassen använt alltsedan den dag, dess herravälde
grundlädes, och som den kommer att använda, så länge den existerar.
Proletariatets diktatur som nödvändig övergångsform är för mig en naturlig sak.
Jag .känner att den är uttryck för en vida högre strävan och vida
rättfärdigare visdom än den, som präglar den nuvarande diktaturen. Jag vet
också, att det kan gå åtskilliga år, innan diktaturen finner sitt rätta läge,
att övergångsåren kan . bli hårda och obehagliga, i synnerhet när
överklassen gör vad den kan för att bidraga härtill, och att socialismen, även
efter det diktaturen kommit till stånd, icke kan genomföras på vare sig
20 eller 30 år. Men vad betyder det? Det är orsak till bekymmer endast
för dem, för vilka livet är pengar. För oss, som är proletärer, finnes
ingenting att frukta.
Proletariatets diktatur är det arbetande folkets herravälde över det
samhälle, som folket självt, och ingen annan, upprätthåller. Utgör icke
det arbetande folket verkligen flertalet? Ja, så mycket mindre skäl
fin-’nes för minoritetens diktatur.
Så långt den danske högersocialisten. Var fins den medlem av hr
Brantings svenska socialpatriotiska parti som är sina socialistiska ideal
lika trogen? Och vågar träda fram och öppet uttala det? Nej, för det
partiet blir hela dess arbete samverkan med borgarklassen och kamp mot
den sociala revolutionen —- nitiskt och servilt som ententeimperialismens
most nitiska ooh servila lakej anstår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
