Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm i december f. å, hade utgått till de politisha partier oeh
grupper, som står på den tredje Internationalens grund, samt till
fachorganisationer och andra arbetarsammanslutningar med ett
socialistiskt eller revolutionärt mål. Det var sålunda, en rätt bred
grund lagd för kongressen, och det var på förhand givet, att den
skulle avtona en ganska rik skala meningsnyanser, om än alla
samstämde därutinnan, att de stod på klasskampens grund och
eftersträvade en socialistisk omdaning av samhället. Kongressen,
vårs 269 deltagare företrädde åtminstone 300,000 skandinaviska
arbetare, räknade också bland sina deltagare både bolsjeviker,
moderata vänstersocialister, syndikalister och facMöreningsfolk av
allmänt-radikal läggning utan någon speciell parti-etikett. Att ena
alla idessa, som visserligen förkastade borgfreden och utdömde den
gamla socialdemokratins taktik, men i sin positiva ståndpunkt
företedde starka divergenser, kring samma principiella och konkreta,
program blev givetvis en uppgift av ej alldeles lättaste slag.
Starkast blev meningsbrytningarna mellan syndikalister na oeh
oss kommunister. Det av inledaren i principdebatten framlagda
resolutionsförslaget utmynnade i, att kongressen .skulle uttala sin
”anslutning till tredje Internationalens riktlinjer såsom vägledning
för den revolutionära skandinaviska arbetarklassens kommande
verksamhet”. Ett så positivt formulerat, yrkande ville emellertid icke
syndikalisterna godkänna. Dels betraktar de, ehuru med orätt,
tredje Internationalen som blott en ”politisk” International, som
de fackliga (eller ”ekonomiska”) organisationerna- ej bör ansluta
sig till, dels är de motståndare till proletarrätets diktatur, som ju
bildar en centralpunkt i tredje Internationalens program. Debatten
i denna fråga blev synnerligen animerad och ställde helt visst de
båda meningarna i iden skarpaste tänkbara belysning. Särskilt ur
hr Albert Jensens anförande talade en syndikalistisk åskådning,
så insprängd med reformistiska och humanistiska synpunkter, att
man nästan måste använda förstoringsglas för att se ••Skillnaden
mellan denna och ’den gamla fackföreningsrörelsens. Det är väl
■också tvivel underkastat, om hr Jensen verkligen,- trots sin
teoretiskt framskjutna ställning, är representativ för den skandinaviska
syndikalismen — åtskilliga av hans meningsfränder på kongressen
lär i varje fall ha haft svårt atl betrakta honom som sådan. Hans
tal riktade sig med skärpa mot diktaturen, våldet, ’den yttre
om-störtningen. Han förklarade sig tro på ”möjligheten av att skapa
en ny samfundsordning på relativt fredlig väg, när proletariatet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
