Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
laud, en Shaw, lyckats förena eiu individualism anecl den nya, av de
arbetande revolutionära massorna uppburna socialistiska psyken.
Men icke förty är lian, som alltid annars även i sin nya bok,
synnerligen intressant. Hans judiska härstamning’ har räddat honom från
borgardömets och det liberala seklets stora elände nationalismen, och
hans hån flödar i detta nya arbete välgörande över hans eget borgerliga
samhälle och dess erbarmliga kapitalistiska värdsfred. Han erinrar oju
Kants ord i början av avhandlingen Ztran ewigen Frieden: ”Den eviga
freden var inskriften på en holländsk värdshusvärds skylt, som
föreställde en kyrkogård.” Han visar opp, att furstarnas folk,förtryckande
heliga -allians för 100 år sedan var betydligt humanare och mindre
hycklande än Yexsailles-skenfreden. Han gycklar med det dödfödda
nationernas förbund, mr Wilsons alla fraser — av vilka, han gör en utmärkt
sammanställning (Brandes bok är i. ö. full av viktiga fakta -och citat) —
och hur denne Immbugslmrre först svängde så stolt sina fjorton lysande
stjärnors fana för att. sedan snyta sej i den och. stoppa den i fickan.
Dråplig är framställningen av, hur de fina härrama i Versailles var
språkligt obildade: hur varken Lloyd George eller W.ilson kunde tala
franska (naturligtvis häller inte tyska), fransmännen och italienarna
ej engelska och hur därför Clemeneeau, som lyste med att kunna hela
två språk, franska och engelska, behärskade situationen! Förf. frågar,
varför det inte blir någon folkomröstning i Dublin, han visar opp, hur
■engelska diplomater direkt jugit för sitt -eget folk, hur nationernas
förbund slår dövörat till för -ohyggliga, judepogromer i Polen etc. Han ger,
särskilt i bakens senare uppsatser, där tonen blivit mer förstående för
arbetarrevolutionen, harmfyllda skildringar av det vita skräckväldet i
Wilsons ”demokratiska” Amerika, riktigt stämplat som lika reaktionärt
som ryska tsardömet under dess , värsta tid för 20 år sedan.
Överhuvud visar Brandes en vida större ärlighet och oräddhet än
de svenska s. k, intellektuella, som visserligen nu börjar vakna ur sitt
Wilsonrus, men ännu -ej haft mod att sjunga ut. Han riskerar sin gamla
vänskap med Clemeneeau för att säja denne sanningen. Han tuktar sitt
lands ententesvansande präss utan att bry sej om dess personliga
avog-het mot honom. Och — s& småningom, .särskilt i de sist, 1919, skrivna
uppsatserna, kommer han till den övertygelsen, att ”.de tillströmningar,
som sker till en värdsrevolution, och det inom alla länders proletariat
jäsande missnöjet ska tillintetgöra skenfreden”, uttalar lian klart den
uppfattningen, att liberalerna (speciellt >i England) kommer att få
överlåta makten till arbetarpartiet, framtidens parti. I den i juli 1919 skrivna,
om de kapitalistiska perspektiven siande uppsatsen Ständig jordbävning
visar Brandes växande förståelse för Lenin och .slår fast, att ”kriget mot
sovjetregeringen är i värkligheten blott en klasskamp, makterna kämpar
för den gamla ,samfundsordningen mot en ny revolutionär”. Denna insikt
är aktningsvärd från den gamle liberalen Brandes, när tidens
högersoeia-listi.ska arbetarledare ofta inte har den eller sohackrar bort den.
Någon optimism kännetecknar ej Brandes’ syn på stundande dagar.
Han finner tidens framsteg — och därmed dömer han hela sin borger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
