Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man tycker sej nästan känna en liten japanskas blomster- och
fågelsjäl i hennes ständigt återkommande -ömhet och intresse för det späda
växt- och j urlivet i hennes närhet: fängelsegårdens fattiga gräs och de
fattiga vingade gästerna p& fönsterbrädet. ”Beröringen med människor
tillfredsställer m-ej allt mindre,” skriver hon redan i inledningsbrevet,
avsänt från Leipzig på fri fot, och hon antyder att hon snart- ämnar dra sej
tillbaka -som anak-oret. De typer av människor, hon senare möter i
fängelset gör -henne — med några vackert beskrivna undantag — heller inte
glad, men så mycket lyckligare blir hon då hon en gång upptäcker vilken
fågelart ett klagande läte tillhör, Som’–’ hon en tid lyssnat till. ”Det är
nom hade jag fått -en gåva sedan jag vet det”. Varje dag kan hon i
Wronke (där -hon ännu hade relativt rörelsefrihet.) upptäcka nya sångare,
förut okända, och -hon ler inte längre över sagan att Salomo förstod
fåglarnas spvråk — nu förstår hon det själv.
Hon behöver oändligt lite för att vara lycklig, trots -allt. En klockas
klang utifrån rymden en kväll i regn och åska gör henne utom sej av
glädje — ”aldrig har jag -hört något så vackert”! Det blir svårt att
skiljas från Wronkef ängelsets gårdsplan, hon tar farväl av stenar och
ogrässtrån so-m hållit henne sällskap. I Breslau, dit det bär juli 1917, fins inga
träd, knappast några fåglar, och framför -allt ej den relativa
rörelsefriheten — fängeltsekammarens dörr står ej öppen om dagen utan hålles
stängd! Här möter hon också en brutala,re omgivning, hennes skildring
av den pinade ungerska buffeln hör till sidor man aldrig glömmer.
Eljes sysselsätter sej Rosa i fängelserna -med att läsa — särskilt
geologi, växt- ooh jurgeografi, men också modärna författare på olika
språk. Hon får ha ho* sej en mängd böcker och de tillsammans m-ed en
del k-opior av stora konstvärk bidrar att göra hennes liv uthärdligt.
Lika jältemodigt spjp Lj-ebkjjseht tar hon sitt öde. Visserligen försäkrar
hon Sonja Leibkn-echt:
”1 mitt inre känner jag mej • mycket mera hemma i min
trädgårds-stump bland humlor -och gräs än — på en partikongress. Till er kan jag
väl säga detta allt: ni kommer inte att genast vädra förräderi mot
socialismen. Ni vet att jag i alla fall, det vill jag hoppas, k-ommer att dö på
min post: i en gatustrid eller i tukthuset. Men mitt innersta jag tillhör
mer min talgoxe än ’partivännerna’.”
Men detta är nog mera självironi över veka, stunder. Hela-
fängelsetiden igenom — ooh mer ju längre hon pinades — är hon -kämpen,
ledaren. Rastlöst, .lidelsefullt, dag och natt, arbetade hon i fängelset fö-r sin
sak. Den bekanta ” juni broschyren” och åtskilliga flygblad -och upprop
lyckades hon smuggla ut genom fängelsemurarna och skänka -sina
vänner. Uppoffrande tänkte hon bara på andra, önskade sej kunna sitta i
buren i Luckau i stället för Lieb-knecht, oroade sej som han, för att.
vännerna sände henne mat o. d. på egen bekostnad. Oändligt rörande är
ett kort brev i november 1916, då brevskriverskan söker visa sitt
deltagande för den hårt prövade fu Li-ebknecht, vars bror just stupat -i kriget,
m-ed att skicka, henne en enkel liten brokig dukbit: ”jag ’ville t^å gärna
skicka-er något men jag har här tyvärr ingenting annat... ni får inte
skratta ut den, den vill bara säga er, att jag -håller mycket av er.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
