Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vi nästan blott på rösten kände igen kapten John
från Sant Iago.
Han var också nordbo, finne, bar ett namn långt
ifrån okändt i hemlandet, men kallades där borta
aldrig annat än kapten John. Sant Iago var den värsta
camp på linjen, en förvisningsort, där sällan andra
arbetade än sådana ingen annan ville behålla. När
någon vardt så ohandterlig, att hans kapten icke kunde
få bukt på honom, skrefs en varning i hans betyg,
och sedan var hans enda val Sant Iago, eller svält.
Därför var det ingen barnlek att vara camp-chef
där, ingen höll ut länge, förrän kapten John tog
platsen, efter befal i flere andra läger, där han vantrifts.
Det var för stillsamt lif för en, som i åratal drifvit
omkring i Förenta Staternas gränsmarker, lämnat ett
öga i ett Colorado guldgräfvarläger, och bar ett märke,
plöjdt af en revolverkula längs pannan upp i håret,
som minne af ett parti poker i Arizona.
»Jag råkade lyckligtvis luta hufvudet bakåt», sade
kapten John, då vi en gång frågade huru det händt
att kulan råkat gå endast längs pannbenet, icke rätt
igenom.
Nu var hans camp öfversvämmad, så att folket
icke kunde bo kvar där, än mindre arbeta under
åtminstone en vecka. Därför hade kapten John
begif-vit sig uppåt högbärgen, för att den vägen komma
upp till andra människor. Han hade varit tre dagar
på väg, sofvit en natt hos orkidésamlaren Kupferschmidt
uppe på högsta sluttningen af Turrialba, den nästa i
en infödingsby ett par tusen fot ofvanom oss.
Därifrån hade han begifvit sig ut i dagbräckningen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
