Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland och Sverige-Finland på sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allmakt och därmed äfven pä det ovärdiga, med utländskt
guld underhållna intrigspelet bland dess medlemmar.
Hvarken den ryska kejsarinnans eller andra utländska
monarkers ombud och agenter hade förstått att riktigt
värdesätta den nya svenska konungens politiska
omdömesförmåga, eller ännu mindre hans handlingskraft.
Och lika föga hade de förmått rätt bedöma hans öfriga
regentegenskaper, eller de genom dem möjliggjorda
framtidsutsikterna för hans rike, hvilket långt ifrån att längre
förefalla rofgiriga grannar som ett lätt åtkomligt byte,
tvärtom inom ingen lång tid på nytt utvecklade sig till
en faktor, med hvilken all politik i fråga om den
europeiska norden måste räkna. Men trots den grundliga
missräkning Gustaf 111 beredt kejsarinnan Katarina
lyckades han skickligt bibehålla de till det yttre i allo
vänskapliga förbindelserna med Ryssland, äfven sedan
den snabba utveckling af såväl Sveriges som Finlands
både andliga och materiella resurser, som pågick, helt
undandragit det svenska konungariket alla vidare
del-ningsspekulationer och intriger. Ställningen i norden
var väsentligen förändrad, men Rysslands härskarinna
var så fullständigt upptagen af sin politik i väster och i
sydväst, att hon inte kunde tänka på att med maktmedel
söka återföra förhållandena till det gamla.
Därmed var dock den från Ryssland hotande faran
för den återstående delen af Finland och likaså för det
egentliga Sverige ingalunda slutligt aflägsnad utan endast
uppskjuten på längre eller kortare tid. Det till sin
åskådning både i fråga om inre och om yttre politik alltjämt
i grunden asiatiska tsardömet kunde lika föga som dess
föregångare, tartar-khanatet, upphöra att vidga sig förrän
det af en starkare makt tvingades till stillastående och
därmed utsattes för faran af inre upplösning. Tsar Peter
hade visst genom att på den asiatiska stammen inympa
en del europeiska skott väsentligen ökat tsardömets
maktmedel såväl utåt som i det inre samt därmed i viss
grad dess motståndskraft gentemot upplösningstendensen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
