Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ryska revolutionen och dess resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutligen förintades den ryska flottan i sjödrabbningen
vid Tsusbima den 27—28 maj, efter dess af amiral
Rosch-destvensky ledda och af hela den civiliserade världen med
spänd uppmärksamhet följda, många månader långa färd
från Östersjön till Ostasien. Man sökte själffallet inom
alla kretsar af det ryska samhället finna någon förklaring
för denna räcka af nederlag, som icke afbrutits af någon
enda verklig framgång, och stannade öfverallt vid
slutomdömet, att systemet ensamt vore ansvarigt för den
olycksbringande utvecklingen så i fråga om kriget som i
alla andra afseenden. Och däraf drog man den i ofvan
citerade proklamation uttalade slutsatsen, att systemet
med hvilka medel som helst måste bringas att vika.
Att man därvid icke borde rygga tillbaka för några
ytterligheter hade de af gammalt revolutionära redan länge
yrkat och hade med handling stödt sina yrkanden genom
att nedgöra en efter annan af de män, som utgjorde det
oförmedlade enväldets mest nitiska förkämpar. Att
terroristerna skulle begagna första tillfälle att vända sig mot
monarken själf, visste enhvar, men att äfven inom mera
moderata kretsar tanken på monarkmord såsom en sista
utväg vunnit insteg, var knappast allmännare kändt förrän
semstvo-konstitutionalisternas erkända organ, den
utomlands tryckta, mycket uppmärksammade och inflytelserika
veckotidningen »Osvoboschdenie» på sommaren 1905 under
rubriken: »Fall af själfhjälp i det ryska samhällets
historia», offentliggjorde en artikel, hvars märkliga tendens
karaktäriseras af följande utdrag:
— — — »Och så blef Peter III Rysslands
själf-härskare. Från första stund insågo personer i de
mest olika ställningar, att han var en nationell fara,
att hans förintande var en af statens säkerhet
dikterad plikt, att huru viktig än frågan om hvarmed
tomrummet sedan skulle fyllas var, det var
ojämförligt mycket viktigare att åstadkomma ett tomrum på
Peters plats. I Ryssland fanns redan då, såsom,
Katarina II skarpsinnigt anmärkte, en allmän mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
