Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DAVID ANTTILAS ÖDE - På prärin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Har natten hämtat dig några andra
tankar? frågade han på morgonen, då David
tändt på de sista små trästycken där funnos.
— Nej, svarade denne kort. Hans beslut
var fattadt, och därför ansåg han onödigt att
inlåta sig på vidare ordande om saken.
— Gammal är du ju nog tillräckligt att
göra som du vill, men nog har du mycket att
lära ännu, innan du kommer tillrätta i värl-
den, filosoferade fadren. — Man måste kunna
hjälpa sig själf, innan man börjar hjälpa andra.
Men han vägrade dock icke sin hjälp så-
som tolk, då det blef nödvändigt att öfvertala
den lilla att följa med dem. Tvärtom gjorde
han sitt allra bästa för att öfvertyga henne
om att modren gått ut. Men först då han
föll på den lyckliga tanken att berätta att
hon gått att möta pappa, lät Eatie lugna sig
och förmå sig att lämna jordkulan, som i alla
fall var det enda hem hon kände.
— Du kunde åtminstone taga modrens kofta
att svepa omkring henne, föreslog Thomas Ant-
tila, då de voro redo att gå. Men David bara
kastade en halft skrämd blick mot den döda,
medan han lindade in barnet i sin filt.
Det blef en tung dag för de båda männen,
tung isynnerhet för David, som icke kunde
låta den lilla taga ett enda steg i den djupa
snön, utan bar henne dagen i ända. Till fru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
