Finland framstäldt i teckningar / 116 (1845) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Åland - Ålands Minnen - 3. Elgjagten - 4. Årstiderna, Skötfisket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedan föir Ryssarnes kulor, oeh efter denna stora massaker af läde ränner
oel» fiender var det slut ined elgarne. Äfven jogtlagarna sjuas hafva gått
under i stora ofredens ödeliiggelser, Flyktig och förföljd irrade sedan ett
och annat enstaka par af det ädla slägtet i Ålands glesnande skogar, intill
dess är 1773 den siste elsen sköts ä Flaka ägor i Lemland,

4. Årstiderna, Skötfisket.

För en sä vidsträckt ocii delad skärgård, som Ålands, äro årstidernas
skif-ten af den allrastörsta vigt oeli betydenhet. Icke blott yrken och lefnadssätt
antaga under olika årstid olika skepnader; äfven kommunikationen emellan de
mänga spridda öama sinsemellan och med fasta landet beror uteslutande pii hafvefs
farbarhet under öppet vatten eller isföre, hvaremot stormarna, ehuru vådliga
oeh väldsaina, mera sällan lägga hinder i vägen. Det är nämnd t att Ålands
haf vid stränga vintrar isbelägges sä starkt, att det kan befaras med häst
och släde, och då är det muntert, brukar man säga pä Eckerö, när posten
med klingande bjellror kommer öfver frän Grisslehamu. De smä fjärdarna i
.len inre skärgården isläggas alla är, och en klar vintermorgon är i dessa
nejder vacker att skåda. Är det dä söndag, eller feallas menigheten till
bröllop och gästabud, ser man högtidsklädda karlar pä snabba skridskor (om isen
är snöfri) och med länga pikar i händerna ila fram öfver fjärden. Här och
der synes cn släde, lastad med qvinnor, lustigt flyga framåt. Unge män löpa
förut och pröfva isen med sina jernskodda pikar, stötande immerfort nedåt
oeh med vanaste öga visande hvar vägen är säker eller icke, medan andra
följa efter, alla pä skridskor, dragande eller skjutande slädarna. Fyra tum
bör isen hålla i tjocklek, for att kunna befaras med häst, oeh äfven då är
ieke rådiigt att flera än en person sitter i hvarjc släde. Derest icke yrväder
hopat drifvorna, går färden muntert fram öfver isöknen, oeli stundom far man
längs don blåa böljande randen af en bred remna, genom hviiken vattnet
stiger och sjunker, eller nödgas man göra en läng omväg förbi ställen, der
strömdrag Förtärt faten underifrån oeli piken med lätthet stöter häl deruti.
Stundom höres ett äskljkt däm; det är Isfältet som remnar änyo i långa sträckor.

Menföret[1], när isen Jivarkcn bär eller brister, är cn stor pläga för
skär-fiärdsboeme, som dä lill en stor del sitta alldeles afstängde frän den öfriga verl-

den, och det är en högtidsdag, när klar morgon randas öfver klar sjö. Dä
flyga bien nr kuporna och svärma öfver land oeh haf. Det är en lust att se
den rörlighet och det lif. som dessa första rårdagar förete. Båtar oeh jnllar
korsa Jivarandrn öfveralit pä fjärdar ocii sund; man helsar, frågar, svarar oeh
fortsätter sin väg, tills man stöter på en annan båt och ramma uppträde
förnyas äter. Medelpunkten för detta farande oeli kommande är vanligen den
by, på hviiken kyrkan ligger; ty kyrklandsfolket mäste ju alltid veta livad
som händer i veriden. Man for åtminstone här veta om kyrkan slik- oeh
prosten lefver, sä att det Mifver gndstjonst i söndag; om nägon gäll ner sig i
isen pä vären och huru många lik, som vänta pä begrafning. Ty Ålänningen
är elt Mig!, vettgirigt och nyfiket folk, som sqvallrar genia. Det är för
honom en pläga att dväljas inom de fyra knutarna; han vill ut alt råka
menni-skor oeli språkas, blir snart bekant oeli liar i hela sitt skick ett drag af
hurtighet.

Sommaren fijrgär under ständigt brottande ined hafvet, oeli när det lider
till rötmånaden, infaller den såkallade sköt-tiden, (sköt kallas det fina oeli
djupa nät, i hvilket man vanligast fångar strömingen), Denna tid pä året
föregås i skärgården af en vexlande (alla af rörlighet oeh lif, utmärkt genom
ifriga rustningar lill det stora strömiigslisket. Alla nienniskor hafva brädt
ocb tiden vill aldrig hinna till. Vid alla stränder är ett knackande och
bultande med bä (byggande och lappande, som aldrig vill taga ända. Man
kommer ocli man far, man skaffar, köper, lånar och reser fin Ht, än dit, for att
ställa allt i ordning tiil fisket. Män och qvinnor äro uedsmorda af det
Ijiir-vatten, i hvilket man doppat sköten, alt. de bätlrc må hålla. , Mod ett ord,
allt är i rörelse, för att kanna med största möjliga fordel begagna den korta
fisktiden, ty det är denna tid som för de Hes te afgör, om hushållet skall berga
sig öfver vintern, eller svälla. Ty utom bonden, som ofta nödgas, äfven han,
begära af hafvet hvad åkern ieke förmår gifva, finnas pä alla klippor ocli
uddar en oräknelig mängd s. k, hoaro eller “ytterniedfolkK, som hämta all sin
näring ur hafvet. I skärgårdssocknarna far allt livad krafter bar på fiske :
blott de gamlo sitta liemma, sköta barnen och värda åkerbruket sä godt de
kunna.

Tiden infaller, oeh nu lägga stora båtar ut från alla stränder, det breda
råseglet hissas, ocli innan kort ser inan alla dessa bätar styra till kala ensliga
klippor tvä eller tre mil ut i hafvet, bebygda med små kojor eller bodar, 1

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>