Finland framstäldt i teckningar / 117 (1845) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Åland - Ålands Minnen - 4. Årstiderna, Skötfisket - 5. Krigsminnen från 1809 - Lokala Detaljer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilka fiskarefolket lefver sina fyra veckor och längre. Hvar afton utläggas
sköten och upptagas åter om morgonen; stundom sker det äfven om dagen,
när “stimmen går.“ Dessa sköt äro, isynnerhet vid upptagningen, ytterst tunga,
och ju hvitare af fisk de upphalas, desto tyngre äro de. När härtill kommer
sjögång och blåst, är arbetet högst mödosamt och fordrar öfvad hand. På
4, 6 till 10 famnars djup utlägger man sköten på öppna hafvet. Ofta midt i
natten, när flöjelns knarrande antyder en tilltagande storm, måste fiskaren ut
med de sina till hafs att berga sköten, hans dyrbaraste egendom. Och vid
allt detta lefver han mest af ströming till alla mål, medan blåsten hviner
genom de illa försedda kojorna. Om söndagarna hålles på de mera besökta
fiskarlägena gudstjenst; man sjunger några psalmer och en predikan läses högt.
Deremellan händer väl, att den tid, som blir öfrig för fiskens rensning och
inpackning samt skötens ans, förnötes med bränvin och kortspel; men i de
bodar, som bebos af “väckta“, äro dessa farliga tidsfördrif bannlysta.

5. Krigsminnen från 1809.

Medan krigslyckan år 1808, efter så många blodiga bedrifter, begynte
vända de svenska vapnen ryggen, hade Åland varit vitne till partiela och föga
afgörande sjöstrider i dess närhet. Konung Gustaf Adolf hade personligen
dit öfverrest och ledde från högqvarteret i Grälsby på sitt sätt
krigsoperationerna. Det var härifrån han anbefallde de olyckliga landstigningarne, och
det var från Lemlands prestgärd han den 12 Oktober utfärdade den ordres om
gardesregementernas degradation, hvilken väckte så starkt missnöje och i sin
mån bidrog till regementsförändringen sedermera. Mången trodde, att
konungen, af dunkel och kanske ej alldeles ogrundad farhåga för konspirationer,
den sednare tiden helst hade sitt högqvarter ombord. I slutet på Oktober
afreste han till Stockholm, sedan han den 11 i s. m. utnämnt von Döbeln
till öfverbefälhafvare på Åland. Hans sista befallning, daterad Haga den 6
Mars 1809, innehöll, att “Åland måste försvaras“. Man påstår, att han härvid
leddes mera af sin önskan att hålla ett åt Ålänningarne personligen gifvet
löfte, än af strategiska skäl.

Den derpä följande vintern blef så ovanligt sträng, att knappt sedan
hundrade år en så fast isbrygga hade betäckt Delet och Ålands haf alltintill
svenska kusten. Ryssarne dröjde icke att begagna sig af denna tillfällighet.
Redan i början af vintern oroades svenska posteringarne i de ostliga skären
af ströfvande kosacker; och för att beröfva desse deras lägerställen,
uppbrände Svenskarne alla hus och kojor på skären, utom kyrkorna, på ett
område af 14 qvadratmil. Men det var först i Mars den stora planen kom till
utförande, att öfver Åland och Grisslehamn rycka mot Stockholm, på samma
gång som Schuvaloff tillbakaträngde finska hären på andra sidan om Torneå
och Barclay de Tolly utförde sitt djerfva tåg öfver Qvarken mot Umeå. Den
13 Mars, samma dag konungen afsattes, inryckte furst Bagratinn med 30
bataljoner fotfolk, 4 sqvadroner rytteri, 600 kosacker och 20 fältstycken i
Kumlinge. Ett stort antal slädar med proviant och ved åtföljde trupperna.
Fördelad i fem kolonner, skulle ryska hären ockupera Ålandl på alla punkter.
Döbeln hade blott en ringa styrka till Ålands försvor, och anbefalldes af den
nya regeringen i Stockholm, att på en gång parlamentera och retirera. Som
bekant, var intetdera i hans smak. Det var vid hans sammankomst med
general Knorring och furst Bagration på Klemetsby, som krigsministern
Araktschejeff, ditsänd af kejsaren, ankom och sönderref den redan afslutade
konventionen om svenska truppernas aftåg, med förklaring att freden skulle
dikteras i Sveriges hufvudstad, — hvaröfver Döbeln blef så uppbragt, att han
utmanade de ryska generalerne till envig. Emellertid fördröjdes Ryssarnes
anmarsch genom Lagerbrings fredsunderhandlingar, och Döbeln hann retirera
från Eckerö till Grisslehamn öfver hafvet. Efter honom i hamn och häl var
den tappre Kulneff, som tog öfver 500 fångar och den 19 Mars följde Döbelns
spår öfver isen. På åtta timmar ilade han med sina husarer och kosacker
öfver Ålands haf och fattade posto vid Grisslehamn, men återkallades strax
derpå, i följd af väntade fredsunderhandlingar. Dessa, i förening med vårens
annalkande. räddade Stockholm från ett okärt besök, och general Demidoff
fick befälet på Åland, som alltsedan förblef ockuperadt af ryska trupperna.

Den härjning Åland fick vidkännas under detta krig var för det mesta
en följd af Svenskarnes försigtighetsmått; från alla de små öarna i öster
hade invånarne flytt till fasta Åland. Det är äfven bekant att Ålands förlust
vid freden gick Svenskarne mycket till sinnet och af dem ansågs innebära
stora vådor för framtiden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>