Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Satakunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
system, som finner ett utlopp i den mäktiga Kumo elf. Detta genom otaliga
sund nästan utan afbrott förbundna vattensystem tager sin början nordligast i
Etzeri sjö, på hvars vestra sida Maanselkä utgör vattendelaren och
afstänger den samt öfriga sjöar i närheten från tilloppet i de österbottniska
elfvarna, Hangawesi, Toiwesi, som upptager Keurunselkä med dess
tillopp; vidare Waskiwesi, Rautawesi, Wisuwesi, Tarjaunes,
Sotkanselkä, Buowesi, Jämingi, Palowesi, flödande genom Murola
fors ut i Wangovesi, samt vidare genom Unkekiwen-salmi ut i den
långsträckta af otaliga fjärdar oeh vikar mångdelade Näsijärwi, som åter
genom den praktfulla Tamperinkoski (Tamerfors) utgjuter sig i den
kristallklara och sköna Pyhäjärwi, utgöra, förutom ett stort antal mindre
sjöar och vattendrag, en sammanhängande, på naturskönheter ytterst rik och
för framtida sjötrafik oskattbar kommunikationslinie. Pyhäjärvi är den
herrliga centralsjö, i hvilken icke blott alla de redan nämnda, utan ännu dertill
en mängd af stora sinsemellan förbundna sjöar: Wanaja,
Längelmänwesi, Roini, Mallaswesi, Rautunselkä m. fl. utflyta. Dessa
vattenmassor utfalla nu genom Nokia ström i den genom andra tillflöden
(deribland det berömda Kyronkoski, Kyrofall) förstärkta Kulowesi,
hvarifrån ändlligen Kumo elf genom Wammaskoski fora och flere mindre
sjöar utströmmar, under ständiga tillopp, i Bottniska viken vid Björneborg.
Att uppräkna alla Satakundas sjöar och öfriga vattendrag, vore ett vidlyftigt
arbete; man behöfver endast erinra derom, att ensamt i Mouhijärvi socken
räknas 171 större ochi mindre sjöar och träsk. Bland de vestliga må endast
nämnas den 5 mil långa Kyröjärvi i Ikalis, Isojärvi i Sastmola samt
den genom S:t Henriks mord så ryktbara Kjulo sjö.
Så omvexlande insjötrakter göra Satakunda till ett af Finlands skönaste
landskaper. Än skådar vandraren från höga åsar, såsom den i Kangasaia,
sjö vid sjö, så långt ögat når; än hänryckes han från stranden af en stor
insjö, såsom Näsijärvi, af en hel skärgärd af de täckaste holmar, utströende sin
ljusa grönska öfver vattenspeglarna, än stadnar han häpnande ocb
beundrande vid ett mäktigt vattenfall, såsom Kyrönkoski. Vid flera af dessa sjöar,
såsom Kjulo, fästa sig forntida minnen; andra åter äro kända för sällsama
naturfenomener. Så har, omtalar Mag. Lindström i sin under tryck varande
”Beskrifning öfver Eura socken“[1], en märkvärdig observation om den 3 mil
långa och 1 mil breda vestra Pyhäjärvi, som aningen hålla 31,167 1/2 tunnland il
vidd. Tvärtemot den bekanta vid Finlands kuster rådande vattenminskningen,
tros denna stora sjö vara i märkbart stigande. År 1750 omtalas att sjön gått
långt öfver sina gamla bräddar, att ruiner af sten- och tegelhus varit synliga
60 alnar från stranden och 2 alnar under dåvarande vattenytan; år 1814 har
Pyhäjoki å varit torr, men håller nu 31/2 fot i djup; ett närliggande kärr är
sankare nu än förr, och 40 famnar från stranden har man funnit trädrötter i
sjöbottnen. Hr L. kallar ett sådant vattnets stigande blott skenbart och
härleder kärrens större sankhet, från sjövattnets uudanfallande, hvilket fordom
uppburit deras lösa fly; om med skäl, må lemnas derhän. Man tror sig äfven
hafva observerat att Pyhäjärvi i 5 till 6 år är i stigande, samt derefter åter
vexelvis en lika lång tid i fallande. — För öfrigt är landets starka sluttning
från nejden af Tamerfors nedåt Hvittis — beräknad till 155 fot 8 tum på 6
mil — en naturlig orsak tiil de täta vattuflöden höst ocb vär, med hvilka
Kumo elf plägar öfversvämma lågländerna, till stort besvär för jordbrukaren.
Att Satakunda i forntiden varit bebodt af Lappar, derpå har man de
ymnigaste bevis, icke blott i en mängd ortsnanm — en hel socken är efter dem
uppkallad — utan ock i de många sägner, som om dem ännu återljuda i
folkets mun, samt i vissa fornlemningar, som måste tillskrifvas dem. De siste
Lappar, säger Mag. Indrenius i sina ”anmärkningar om Keuru socken”, blefvo
af Finnarne ihjälslagne vid Lapinlahti, en vik af Keurunselkä, för det de ej
ville antaga kristna läran. Om deras trolldom m. m. skall snart åtskilligt
anföras. Allmogen förblandar dem icke sällan med Jättiläiset och Hiiet;
någon gång äfven med Munkilaiset.
Satakundas nuvarande inbyggare tillhöra den tavastländska stammen,
dock att de, ju längre man kommer vesterut mot kusten, frångå den skarpt
markerade forntida prägel i både lynne och utseende, som utmärker den äkta
Tavasten, samt antaga det något rörligare, mera hyfsade, men äfven grundare
skick, som anmärkes hos den underafdelning af stammen man kallat Sumer,
(Egentl. Finlands invånare). Vid kusten är Satakundabon från barndomen
uppfostrad till sjöman. Gadd anför som exempel härpå, att vidpass år 1780
en 14 års gosse från Eura Åminne socken ensam med sin moder och syster
lyckligen fört sina föräldrars skuta fram och tillbaka till Stockholm. Törhända
har handelatrafiken vid kusten något lossat hemkärlekens band. Som bevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
