Topelius, och jag vill omnämna, att denna plan är känd av professor Vasenius och att han med vanlig älskvärdhet har gillat densamma. Emellertid måste jag varna mina läsare för att i detta mitt arbete se allenast ett sammandrag, en förkortad upplaga av Vasenii biografi. Dels har jag med tacksamhet anlitat ett fåtal andra källor, såsom Eliel Vests levnadsteckning och uppsatser om Topelii författarskap i jubileumspublikationen av 1918 och i Finsk Tidskrift, dels har jag inte alldeles kunnat avhålla mig från att dra egna slutsatser och framställa händelsernas inbördes sammanhang på ett sätt, som min samvetsgranne föregångare troligen inte vill bära skulden för. Särskilt torde jag böra framhålla, att kommande kritiker ha att ställa mig ensam till ansvar för allt, som jag förtäljer om uppkomsten av Fältskärns berättelser. Ännu en hjälpare har jag anlitat vid författandet av denna bok, nämligen den gamle skalden själv. Att jag har lånat många av hans lyriska småbitar för att ge stöd åt min framställning och belysa skildringen, torde väl inte av någon klandras, men jag har dessutom på ett högst otillåtligt sätt inflätat några av hans bästa prosabitar i min text. Så skall den kunnige läsaren genast finna, att inledningen till bokens första kapitel är lånad ur sagan om Björken och Stjärnan och att den historiska överblick, som pryder kapitlet Zachris Topelius den äldre, nästan ordagrant står att läsa i Ödemarkens vår. Skildringen av den gamla stugan på Alörn tillhör en Topelisk saga, och så gör även