en farlig krök utmed en brant klyfta. Moppe for rätt på sin medtävlare, och blinken och Josua tumlade ner i klyftan. Då blevo Flinkens medar avbrutna, Josua själv bröt en arm och vrickade en fot. Men han var en god kamrat, han förebrådde inte Zachris, utan urskuldade honom och berömde kälken Moppe för att den hade kunnat hinna upp Flinken. Detta var illa nog, men då Zachris berättade händelsen för fadern, blev det än värre. »Flinken ligger nu med avbrutna medar,» sade fadern. »Var skall Josua få en ny kälke ifrån?» Det började arbeta i gossen, ty han förstod nog vad fadern menade. Men Moppe var hans stolthet, hans kärlek, hans allt. Moppes förtjänst var det, att han kände sig överlägsen alla andra pojkar. Det uppstod en hård strid, men om tre dagar fick Josua kälken till en tröst, där han låg med sin avbrutna arm. Men när detta skedde, då blev fadern så glad, att han fick tårar i ögonen. Nu behövde han inte vara orolig för sin sons framtid. Han såg, att hans livliga, fantasirika, högt begåvade barn skulle bli en bra man och komma att bära sitt namn med ära, eftersom han hade förmåga att besegra sig själv. Allt större intresse började han känna för sitt barn. Man kan ju tänka sig, att en man, vars egen lysande bana plötsligen hade avbrutits, måste betrakta en ung son på ett helt annat sätt än en far, som själv fullföljer en verksamhet, bör den brutne läkaren på Kuddnäs blev utbildandet av den unga