Fadern hade nog velat lära honom detta, men han hade inte kunnat åstadkomma en sådan härdning, som bestods honom här uppe. Man kan just undra hur han skulle ha kommit igenom alltsammans, ifall han inte hade haft fastrarna och böckerna. Om han gick tvärsigenom professorns hus och sedan över en planterad gård, så var han framme hos de två gamla fastrarna. Och de voro enkla och vänliga, och i deras tre små rum var det alltid så förunderligt tryggt och hemlikt, att han alldeles glömde att lägga band på sig och att uppföra sig väl, utan blev barnslig och glad och hjärtevarm och lekfull, såsom det låg i hans natur att vara. Här lagade de goda plättar åt honom, här fick han koka knäck och höra historier. Man förtalde om farfarsfar och farfar och om hans egen pappa, hur han hade varit i sin ungdom. Och faster Greta hade vistats hos släktingar i Sverige det märkvärdiga året 1792 och hade bevistat den ödesdigra operamaskeraden den 16 mars och kunde aldrig upphöra att därom berätta. Här nere hos fastrarna fanns ju dessutom det bästa och förnämsta i hela Uleåborg, här fanns lånebiblioteket. Man kan förstå, att han kastade sig över det redan första dagen han kom dit, och sedan läste han bok på bok, så att han fick göra bekantskap med alla de tusen volymerna. Han började med rövarromanerna, men sedan fick allt det andra följa med: poesiböcker, kalendrar, de väldiga Genliska