litet som deras sätt, men deras glädje var naturlig, deras närvaro upplivade, dansen blev till ett sådant berusande nöje, som den alltid borde vara. Här fann Zachris, vad han aldrig förr hade mött, det storartade i en huvudstads anordningar, utfyllda av det hjärtliga och trevliga, som utmärkte en Nykarlebytillställning. Men också här i balsalen anade han gudinnans närvaro. Och med ens blev allt underbart och betydelsefullt. De unga, sköna flickorna voro fosterlandets utvalda sändebud. Deras dans hade en mening, de voro nymfer, utsända från ängar och lundar, och de svingade runt i sirliga rörelser för att fira fosterlandets uppståndelse. Då han kom hem långt fram på morgonen och uttröttad kastade sig på sin säng, kunde han inte på länge somna. Och medan han låg och kallade på sömnen, såg han dörren till sin kammare upplåtas, och in trädde en hög gestalt, klädd i släpande, blom-stickad mantel och med en krona av grankottar på huvudet. Han förstod genast vem hon var, men häpen över den högas närvaro i hans enkla rum, visste han inte vad han skulle säga eller göra, utan blev liggande stilla, orörlig. Men gudinnan trädde fram till hans säng. »Jag har mottagit ditt löfte,» sade hon. »Från denna stund är du min.» I detsamma böjde hon sig ner och tryckte en kyss på hans läppar.