någon människa, som intresserade sig för hans författarskap? Skulle han inte bli liknöjd och försoffad, när han inte längre levde i händelsernas mittpunkt? Hans gamla mamma var den enda, som var nöjd. »Käraste gulle min Zache,» skrev hon, »tänk, att du nu kan få komma hem både jul, påsk, pingst, midsommar och Mikaeli!» Nu skulle han få dra not i älven och bli notkung under sikfisket som i barndomen. Och nog skulle han få tid att ibland sända ut något snillefoster i världen, såsom Runeberg gjorde i Borgå. Och kanske att en fast och stilla verksamhet i det lilla Jakobstad, där han med Guds hjälp vore skyddad mot egenkärlek och högmod, skulle vara behövlig för honom, som nu hade så stor framgång. Men så god son Zachris Topelius var, så kunde han inte låta bli att sörja över sin flyttning. Och till råga på allt tecknade det sig nu till stora händelser. Ryssland kom på hösten 1853 i krig med Turkiet, och många väntade, att västmakterna, England och Frankrike, sknlle inträda i kampen på Turkiets sida. Presstvånget började lätta en smula under krigets inflytande. Men Topelius, han skulle nu i denna sjudande tid överge sin tidning och flytta till van Diemens land! Var var mannen, som skulle möta honom på gatan och säga de där tröstande orden till honom? Han såg sig alltjämt om efter honom, utan att han visade sig. Ännu på nyåret 1854 syntes han inte, och då måste Zachris uppge alla förhoppningar och