- Project Runeberg -  Från Europas hof, dess furstehus och aristokrati. Skildringar hemtade i nya specialverk samt svenska och utländska arkiv / Band 1 /
57

(1883-1884) [MARC] Author: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nu skola vi få lugn”, menade sedermera de båda grefvarne, ”men
ingen bör fö veta någonting härom!’’

Brandt och hans försvarare, advokaten Bang, sökte sedermera,
vid rättegången mot den förstnämde, så mycket som möjligt försvaga
det förhatliga intrycket af dessa tilldragelser genom att bland annat
åberopa konungens kända grälsjuka. Men icke blott vissa åtföljande
omständigheter, hvilka till och med Brandt icke kunde förneka,
antyda hans afsigt att kännbart tukta konungen. Äfven den särdeles
val underrättade Reverdil medgifver visserligen, att Brandts situation
var svår, men finner dock, .att denne vida öfverskridit gränserna af
det tillåtna. ”Brandt blef”, säger han, ”under striden likasom
ursinnig. Han glömde helt och hållet både de följder, hans brutalitet
kunde hafva, och den respekt, han var skyldig sin herre såsom suverän
. . . . Han slog honom utan barmhertighet, skymfade honom i
orden, hotade honom på det gröfsta sätt och bet honom.”

Brandt stannade vid hofvet likasom förut och mottog till och
med de närmast följande dagarne genom Struensees förmedling, såsom
tecken till konungens försoning med honom, befattningen af
”grand-maitre de la garderobe” och dermed äfven rangen af öfverhofmarskalk
och titeln af ”excellens”. Likväl förbiet han alltjemt i hög grad
fruktad och ännu mera hatad af konungen. Det värsta af allt var, att
Kristian sjelf förrådde det förargliga uppträdet för sina kammartjenare.
Hastigt kändt öfverallt — emot Struensees väntan — bidrog det
naturligtvis till att gjuta olja i elden. Nu hade man ju det
efterlängtade, det slående beviset för, att konungens heliga person, Herrens
smorde, blef misshandlad. Kristians unge halfbroder, arfprinsen
Fredrik, såg i denna gerning ett mot hela konungahuset föröfvadt brott,
Allra tydligast visade det sig sedermera af sjelfva processen, huru långt
ifrån konungen var att vilja förlåta Brandt. Äfven landtgrefven Karl
af Hessen talar i sina memoarer om konungens ”ända till den högsta
grad stegrade hat”.

Den Gud vill förderfva, den slår han med blindhet — äfven om
Struensee kunde man säga detta. Han dekreterade och reformerade,
såsom om han hölle statens tyglar i säker hand. Och likväl fann man
hans förmåga minskad genom fruktan, fann man honom numera
obeslutsam och svag i sin politik, ty han lät påbörjade förändringar åter
stanna af, och han smekte — sade man — personer som han förut
ringaktat. Värst måste han blifva till mods, när han tänkte på den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:28:20 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/aaeuhof/1/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free