Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid utfärdade Karl den XIII en proklamation (af d. 8 feb.)
till norska folket, deri lian gaf tillkänna: ”att konungen i Danmark
genom en i Kiel d. 14 januari afslutad formlig fredstraktat för sig och
sina efterträdare, för evärdliga tider till förmån för Sveriges konung
och dess efterträdare på svenska tronen afträdt sina rättigheter och
sina anspråk på konungariket Norge och till följd af denna afträdelse
äfven frikallat norrmännen från den tro och huldhetsed de hade
svurit honom och danska kronan. Svenska trupper skulle således beträda
deras gränser. Han förmanade norrmännen att emottaga dem med
lugn och förtroende, de kommo såsom bröder och såsom soldater af
samma folk, bestämdt af naturen att vara förenadt; Norges
statsförfattning, hvartill försteget skulle uppgöras af dess eget rikes mest
ansedda män, i förening med den svenske generalguvernören, skulle
lämpas efter norrmännens behof, trygga deras sällhet och hvila på de
tvänne skönaste rättigheter, som tillhöra ett tappert folk, den att yttra
sig genom sina fullmäktige och den att beskatta sig sjelft. Sådan var
konungens af Sverige afsigt. Han hade intet annat syftemål, än att
grunda norrmännens lycka. Hans älskade son, som i detta ögonblick
kämpade för nationernas frihet och sjelfständighet, skulle veta att
högakta norska nationen och dess rättigheter. Han hyste i detta afseende
samma tänkesätt som konungen sjelf, och skulle äfven fortplanta den
på sin son. Från detta ögonblick borde således all afund emellan dem
skandinaviska halföns begge nationer försvinna; deras gemensamma
styrka hvilade i deras gemensamma inbördes enighet och förtroende:
de önskade icke att utvidga sina gränser, utan blott att försvara sin jord.
De fjellar, som åtskilde Norge, skulle från denna stund upphöra att
vara gränser. Hafvet och innebyggarnes tapperhet skulle hädanefter
blifva de enda förmurar, som dessa riken behöfde. Alla nödiga
anstalter för att påskynda spanmålstillförseln till Norge, hade redan
blif-vit träffade. En upplifvad handel och öppnade hamnar skulle gifva
norrmännen nya och länge saknade källor till förkofran. Man borde
således icke tvifla, att norrmännen genom den allmänna ordningens
vidmakthållande, genom den lydnad de voro skyldige sin nye konung,
genom det förtroende de gäfvo honom och genom en sann
fosterlandskärlek, skulle svara mot den faderliga omvårdnad, hvarmed
Skandinaviens konung dem alltid omfattade.”
Den vid Norges gräns kommenderade fältmarskalken Essen
förordnades (d. 13 feb.) att afgå till Norge för att taga detta rike i be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
