Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- I. Stormfåglar vid horisonten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Joseph sade ingenting, men hans fysionomi
uttryckte hans belåtenhet att få sluta, och konsuln,
hvilkens ansigte med ens strålade af det bästa lynne, sade
betraktande pendylen:
’Det är verkligen sant, redan middag. Hvad tiden
går, när sådana pratmakare som vi komma ihop! Adjö,
mina herrar, och ni, medborgare Lucien, dröj ej så länge
mellan hvar gång ni besöker mig.’» — —
Såsom framskymtar redan ur detta samtal, utöfvade
Napoleon en viss tjusningskraft äfven på m:me Staël,
som i sitt arbete öfver franska revolutionen yttrar i
afseende på sin förföljare:
»Hvar gång jag hörde honom tala, frapperades
jag af hans öfverlägsenhet, hvilken likväl icke hade
något gemensamt med de genom studier eller
umgängeslif lärde och bildade mäns, hvarpå England och
Frankrike kunna erbjuda exempel. Stundom berättade
han politiska och militära drag ur sitt lif på ett högst
intressant sätt, och inlade till och med i skildringar,
som tilläto skämt, något af den italienska
inbillningskraften. Ingenting kunde likväl besegra min okufliga
motvilja för hvad jag iakttog hos honom. Jag hade
förnimmelsen af en kall och skarpeggad klinga i hans
själ, hvilken isade på samma gång den sårade; jag
uppdagade i hans ande en djup ironi, för hvilken ingenting
stort eller skönt, icke ens hans egen ära, kunde
undslippa, ty han föraktade den nation, hvars bifall han
åstundade, och icke en gnista af entusiasm blandade
sig i hans behof att förvåna menniskoslägtet.»
För öfrigt råkade m:me Staël temligen illa ut, då
hon en gång ville komplimentera Napoleon, jemförande
honom med Epaminondas. Hon hade ännu icke insett,
att det var Alexanders eller Dschingis-Khans eller
Tamerlans rykte, han skulle ha smickrats af att jemföras med.
Epaminondas! »Fy tusan! — tänkte härvid Napoleon —
det är ju ett hjelteporträtt på en slant. De vid Leuktra
och Mantinea vunna slagtningarne och som följd deraf
hans fäderneslands befrielse från utländskt förtryck, det
var ju blott ett lappri.»[1]
[1] I trots af Napoleons utomordentliga mod och kallblodighet
kunde det dock hända att han någon gång blef hvad man kallar
»slagen till en slant», icke blott inför ett fruntimmer sådant som
m:me Staël, utan till och med inför individer af det manliga könet.
Den berömde italienske författaren Edmondo di Amicis berättar i
sin Olanda (beskrifning öfver Holland) följande högst kostliga anekdot:
I Utrecht visas ännu ett kungligt palats, kanske det
anspråkslösaste af alla konungaborgar, men med traditioner från Napoleon
den stores tid. Under sin korta vistelse i Utrecht hvilade denne
under natten i sin broder Louis’ sofrum, som gränsade intill
badrummet. Bekant är att hvarhelst Napoleon vistades, hade han med
sig en lakej med ingen annan sysselsättning, än att hålla ett bad
tillreds åt kejsaren vid hvad tid på dagen eller natten denne kunde känna
lust dertill. Samma afton kejsaren anlände till Utrecht, gick han i
dåligt humör, såsom alltid var fallet i Nederländerna, direkt från
badet till sängs och lemnade, af glömska eller med flit, dörren till
sitt rum öppen. Lakejen, en hedersknyffel från Bretagne, stälde
badkaret åter i ordning och gick så till hvila i ett litet kyffe i
närheten af det kejserliga gemaket. Mot midnatt vaknade han af en
anledning, som föranlät honom att söka den närmaste vägen ut ur
palatset, men sömnig som han var, tog han miste och råkade komma
in i kejsarens rum. Just som han trädde inom dörren stötte han
omkull en stol. En vredgad stämma ropade: »Hvem der?» Den
unge mannen, som betogs af förskräckelse, tänkte svara, men rösten
dog på hans läppar. Han vågar inte gå längre in i rummet och
han kan inte finna dörren, hvarigenom han kommit in. »Hvem der?»
ropar kejsaren ånyo med dundrande stämma och höppar ur sängen.
Betjenten, som blef ännu mer utom sig, rusar emot ett bord och
slår omkull ännu en stol. Då tager Napoleon, som icke mer tviflade
på att förräderi var med i spelet, sitt stora fickur, en äkta
gammaldags silfverrofva, kastar sig öfver den olycklige, hugger tag om hans
strupe och knackar honom af alla krafter i hufvudet, under det denne
ropar om hjelp med så mycken röst han ännu har qvar i halsen.
De andra lakejerna, kammarherrar, adjutanter och sjelfva
kommendanten i palatset komma rusande med sablar och ljus och de få
se . . . Napoleon den store och den stackars betjenten, midt bland
kullslagna möbler, den ene i den rysligaste förbittring, den andre med
bedjande blickar, liksom om de uppfört en pantomim i en balett. —
Tilldragelsen blef beryktad i staden, i Nederländerna, i hela Europa.
Som alltid förändrades och förstorades berättelsen under vägen; man
talade om ett anslag, om en sammansvärjning, om Napoleons mördande,
om hans begrafning, om den omhvälfning detta skulle åstadkomma
i hela Europa . . . och till allt detta var en fumlig badlakej i
förening med Napoleons förskräckelse skulden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 01:00:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/aakronta/2/0018.html
