Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sol-Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var tårar i rösten — för den som hörde
väl. De där tankarna hade nog bulnat och värkt
i honom länge — min sympati blef lancetten. —
Men sedan . . . Hur strålande lycklig var han
inte, hur vacker och hur älskvärd! Han talade
om naturen, om Uppsala, om kamraterna, om sin
arbetsglädje och sitt arbetsmål. »Att lefva i sol
och dö i sol — genom att lefva lifvet för andra.»
Skuggan skar ut allt djupare uddar i
skogstopparna. Jag visste, att jag borde lämna honom,
men jag följde honom ändå, feg i min fruktan
att kanske aldrig få se honom mer.
Vägen var tröttsam, idel ändlösa myrar och
skyhöga backar — till sist förlorade han
tålamodet.
»Finns det ingen genväg?» frågade han
otåligt.
Ungdomen i honom var redan trött på det
»evigt enahanda».
»Jo», svarade jag lugnt. »Det finns en
genväg, men den är inte farbar, ty vårdisen ligger
ännu, och knappt är den farbar ändå.»
»Nu år du rädd, gubbe!» log han.
»Så är jag», svarade jag. »Rädd för två —
eller kanske för tio!»
Hans handtryckning, herre, när jag
ändt-ligen kunde förmå mig att skiljas vid honom,
värmde ända in i hjärtat. Solblod ger annan
värme än vanligt blod!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
