Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 7. Ljungeldar på Riddarhuset: riksdagsscener och debatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af dessa spolier indelades några till boställen. Land och
embeten vunno derpå; men den stora behållningen försåldes ånyo,
tid efter annan och inpå våra dagar, till alldeles oförtjente och
oberättigade personer, mot ett lumpet värde. ’
Detta är eganderättshistorien för våra stånd. Låtom oss tillse,
huru landets allmänna och enskilda välmåga under sådana skiften
sig förhållit.
Sveriges urgamla rikedom berodde ej blott på rofven under
hednatid, ty dylika lemna aldrig någon varaktig förmögenhet.
Landet var intill 1350 och digerdöden tredubbelt så folkrikt och
uppodladt som nu. Bevisen finnas dels i historiska källor, dels
på våra marker, nu ödeliggande, förr odlade till nämnda
förhållande. Under hela denna tid var adeln ensam jordegare med
redan nämnda mindre betydliga undantag.
Under 1500-talet var kronan, genom andeliga reduktionen,
kommen till en stor jordegendom, lemnad åt åboernas förvaltning.
En mängd hemman lågo under denna tid och början af följande
århundrade öde, och landet förde vanmäktiga krig.
När längre fram på sistnämnda sekel jorden åter
hufvudsak-ligen flyttadas under adelns vård, upphörde ödesmålen, och
krigen, våra största och ärorikaste, fördes utan andra svårigheter, än
en alltid vanlig periningebrist. När sista reduktionen återbragt
kronojorden i statens ego, och åboerne tillköpte sig först
egande-rätten derå, sedermera och i stigande fart äfven frälset och
säterierna, har handelsvågen mer och mer sjunkit, skatterna, ehuru
städse lindrade, blifvit mera Öfverklagade, krigen outhärdligare,
försvarsverket förlamadt, realisationsförsöken ovaraktigare.
Det förtjenar äfven granskas, huru hemmansbrukaren sig
befunnit under nämnda vexlingar. All den tid krona, adel och
pre-sterskap voro de största jordegarne, utbetalte åboen blott hvad
vi nu kalla grundräntor, med tillägg här och der af några
tjenst-barheter. Brukaren var då i samma ställning, som nu en
jordegare utan skuld. Det var först efter Karl XI:s reduktion seden
uppkom, att till den mestbjudande utarrendera, eller taga det högsta
möjliga, hvarmed de nya egarne nu så flinkt tillvägagå.
Under hedentid försörjde husbonden den lifegne af naturlig
eller positiv lag. Efter emancipationen vårdade adeln icke dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
