Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
han siktar och skjuter oafbrutet, kännande en vild glädje
öfver att fiendernas antal märkbart minskas. Han
tänker icke längre, hans inflammerade ögon glänsa i triumf,
hans nerver skälfva ej mer af fruktan, han har blifvit van
vid bullret och dödsrosslingarne, han vill hämnas sina sårade
kamrater, sina dödade landsmän, och han betalar med
samma mynt.
»Döda eller dödas», ringa begrafningsklockor i hans
öron och han dödar. På mellanstunderna äter och sofver
han som alla andra. Hans vana vid skräckscenerna
förvandlar en förut god människa till ett för ögonblicket
blodtörstigt vilddjur, allt fult och vidrigt, som gömts i de okända
djupen af en oförvitlig karaktär, kommer i dagen, han
skrattar åt ett lyckadt skott, jublar högt, då många stupa och
förintas — han har efter hand blifvit en tapper krigare och
prisas af alla, människoslaktaren äras och blifver berömd,
erhåller de synliga tecknen på sin berömmelse och med
händer, som ännu ryka af lifsvarmt människoblod går han att
kyssa sin älskade maka och smeka sina barns rodnande
kinder. —
Fråga icke hvarför, svaret blifver blott ett:
»Det är så.»
En man föll.
Där hemma i landet på andra sidan hafvet knäböjer
en ensam kvinna i en kyrka. Hon ber brinnande,
oaflåtligt. Hennes läppar darra af smärta, skinnet i hennes
händer strama öfver knogarne, som vore det färdigt att brista,
då hon vrider dem i hejdlös ångest. Hon stöter fram guds
namn, men oftare än hans förekommer ett annat i hennes
böner, en vanlig dödligs. Och när hon gråtit sig trött,
ängslat sin hjärna tanketom, går hon med högburet hufvud
ut bland de andra människorna. De kval hon känner slita
sönder sitt inre, äro outhärdliga, men hon bär likväl sitt
hufvud högt. Hvarför vet hon ej rätt, men instinkten
hviskar, att dessa andra vänta det af henne. Och
människorna säga till hvarandra:
»Hennes make är ute i kriget och slåss för sitt land,
hon sitter ensam hemma med sina två små flickor, en modig
kvinna.» — De lyfta sina hattar och säga sig vörda den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
