Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
klart för sig, att den sårige, väderbitne karlen verkligen var
deras egen far, fyllde sadelpåsarne med korn och red vidare.
Det distrikt, som en engelsk general för tre månader
sedan rapporterat vara fullständigt pacificeradt, började
göra öfverbefälhafvaren stora bekymmer. Han förflyttade
dess förre styresman till fronten och sände dit en annan med
uttrycklig befallning att återställa lugnet, de därför
erforderliga trupperna ställdes till den nye chefens disposition.
Emedan det var brådt, beslöt nykomligen att genast
från början taga i med hårdhandskarne, hvarjämte han för
sina underlydande tillkännagaf, att stränghet var det enda
lämpliga medlet. Krig är krig, och två dagar eftråt
brändes gamle van Delfts farm ned, gubben jämte tre döttrar
hänvisades till grannarnas barmhärtighet.
En dyster, hatfull stämning lade sig öfver distriktet,
patrullerna tryckte det som en hårdt fastsnörd tvångströja
och de nattliga besöken af släktingar och vänner upphörde
alldeles. Men det hviskades i stället om, att skott litet
emellan växlades ute på slätten. Tanta Sannie van der
"Walt påstod till och med, att hon sett tre sårade lancierer
föras förbi sitt hem, men då hon gjort sig känd som
församlingens värsta skvallersyster, brydde ingen sig om hennes
historia, ehuru alla gladde sig åt, att den mycket väl kunde
vara sann. à
Följande vecka brändes ytterligare en farm, de
motspänstige skulle lära sig förstå, och gamle Piet Muller, som
längst varit bland församlingens äldste, kallades att infinna
sig hos chefen för de engelska polistrupperna. Piet drack
omåttligt med boerbrännvin på morgonen, spände sin sista
häst för vagnen och åkte bort efter att hafva tagit ett
rörande afsked från sin talrika familj.
»Ni tillhör församlingens äldste», började
polisofficern, så fort Piet Muller blifvit införd till honom.
Gubben nickade. Han hade hela sitt lif varit en
fridsam man, som helst gått ur vägen för svårigheterna och
just på grund af sitt beskedliga lynne insatts bland de äldste.
Han väntade sig intet godt af färden och styrktes i sin tro
af det barska tilltalet.
»En man vid er ålder borde min själ begripa, för hvilka
faror distriktet utsätter sig genom att krångla, som ni nu
gjort en tid.» Officern slog handen i bordet framför sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
