Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
hvaraf han gjort en historisk dogm, som det under den karolinska
tiden var ett högmålsbrott att bestrida, förlorar snart i anseende
äfven i Upsala och bringas alldeles ur världen i frihetstidens tredje
decennium. Vid tidehvarfvets början var det dock ännu en
betänklig sak att alltför bröstgänges angripa Rudbeckianismen. Jag
har förut erinrat om det märkliga protokoll i filos, fakulteten d. 1
febr. 1722, då Hermansson anmälde en disputation »De bono
anti-qvario», som ansågs gå ut på »att draga i tvifvelsmål de mesta
fun-damenta uti patriæ antiqvitatibus, som våra förnämste
antiqva-rii antagit, och att förkasta allt hvad som härtill varit skrifvet de
antiqvitate gentis nostræ», hvarför ock fakulteten efter
genomläsning af skriften förbjöd den såsom anstötlig. Där fanns dock
redan nu åtminstone en medlem i fakulteten, som icke skref under
de Rudbeckska dogmerna, den lärde orientalisten Olof Celsius,
hvilket tydligen framgår af hans kort därefter förda fejd med
transla-torn E. J. Björner rörande runorna, i hvilken Celsius, utan att nämna
Rudbecks namn, underkänner hans åsikter. Man skulle väl vänta,
att i tidens disputationer rätt ofta finna en genklang af de
Rudbeckska idéerna, men det är nästan tvärtom; Rudbeck kan citeras,
men man bekänner icko hans tro. Undantag gifvas naturligen,
såsom L. Langs disputation 1730 under Fabian Törner »Upsala
sedes regum septentrionalium prima», i hvilken Rudbeck och
Lun-dius betraktas som de största auktoriteter på vår äldre historias
område, och C. Renmarcks afhandling 1747 under P. Ekerman »De
præstantia orbis Sviogothici, som glöder af Rudbeckiansk
hänförelse, men tillika har den förtjänsten att hafva haft ett vaket öga
för Rudbecks talrika intressanta kulturhistoriska upplysningar.
Den siste genomärlige Rudbeckianen vid universitetet var väl den
lärde kanslern grefve Gustaf Bonde, för hvilken den Dalinska
vattu-minskningsteorien särskildt därför var så förhatlig, att den
under-gräfde satsen om Sveriges höga ålder; ban var så god Rudbeckian,
att ban i sitt »Försök att igenfinna den finska nationens härkomst»
upptog den yngre Olof Rudbecks hypotes, att finnarne
härstammade ifrån Israels bortflyttade släkter. Då var dock
Rudbeckianismen redan så godt som ur världen. Olof Dalins skoningslösa
angrepp i första delen af Svea rikes historia, som utkom 1747, hade
gifvit den en svår knäck, Lagerbrings än grundligare kritik skulle
sedan göra resten.
Det återstår nu att i korthet redogöra för Upsalalärarnes
historiska produktion. Den lärde bibliotekarien och teologen Göran
Wallin utgaf, sedan han lämnat universitetet, första delen af sina
Gotländska samlingar 1747 (den andra utgafs af sonen 1776); ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
