Nu är det så, att där ödemarker brytas till gifvande jord, och tegar slätas i vildskogen, där är alltid någonting, som lockat i förstone mera än jorden. Därför stiger svedjefallets första rök mot himmelen, där ett fiskevatten eller villebrådsskogar äro nära.
En lapp, som satte försåt för öring i Nämforsfallen i Ångermanälfven, såg en solvarm sommardag lustigt klädda karlar af märkelig längd klifva på klapperstenarne vid Svarfedan. Han förstack sin lilla kropp och dröjde icke. Den bruna slätbarkade skinnkolten kunde knappt skiljas från mossan uppe i nipan.
Såg gjorde han därifrån med skälfvande knän hvad de togo sig till, de som kommit. Detta skedde fordom, men år kan ingen säga. Sägnen berättar märkeliga ting om denna dag i den aflägsna tiden. Hvad icke sägnen vet, ha ristningarne på de svarta hällarna i forsen nyligen berättat, ehuru icke allt. Men tiden kallas enigt bronsåldern.
Ypperligt inhuggna figurer i hällarne berätta detta: "Hit kommo segelkunniga män, sedan de lämnat sina drakar vid spakvattnets slut. Här fingo de mycket lax och hit drefvo de älgar, som sögos ned i forsen och föllo ett lätt byte under och nedanför fallen." För den, som kan teckna själf, eller med kärlek ser djuren i deras former, honom är en annan historia gifven därjämte: ingen klen artist var den bronsålder-man, som gjort figurerna. Af de hundratal, som ännu - somliga ¼ tum djupa - finnas kvar, förråder ingen klåparen, utan alla samma mästarehand. Älgens långa mule och höga manke, hans rörelser och hela staturen äro ypperliga, ehuru intet af djuren har mer än ett framben och ett bakben.
Efter dessa första tiders folk funnos i fjor stensatta grafvar.
Om man ville aldrig så litet författa, skulle man af den följande stridfyllda tiden kunna göra en vacker kolorerad plansch, då man får sätta sina tacksamt dimmiga figurer i den violetta, sagofyllda stämning, som den trollska Ådalen äger ännu. Ack, hvad vackert än många trakter äga, intet griper, kastar en in i sagor och sägner som detta land med sina mörka klyftor och steniga strömmar, som gå svarta och hvita på djupet.
Det är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!
Detta är Ådalen, stämningarnes ådal, laxens ådal, sagornas lund, sommardagens ådal med kärfhet i färgen, sommarnattens väna skönhet, då södra bergen äro violetta i gult och de norra i grönt och svart; högvattnets land med vatten i virflar och edor, lågvattnets, med slipade stenars hjässor i ljuset, vinterdagens dimmiga ådal - då forsen fräser som en jättekatt invid ditt öra. - Den hviskar om mycket ännu, denna jordremsa vid det mörka, rinnande vattnet.
Jag säger: det är en mor, som berättar sagor så länge du vill höra. Vinden tjuter öfver ditt öra och kommer från norr. Då vet du att köld skall bli, när Åkvislans fräs stiger öfver nejden och innesluter dig i en hotfull kupa af brus från fjällsidan. En len vind kommer från Golfströmmen. Då ger Kilforsen ett orgelackord, som du kan höra en mil. Vattniga södervindar segla fram. Ur sin djupa sänka af 200 fot berättar dig Nämforsen detta, om ock vinden är så svag, att ditt uppsträckta våta finger icke kan känna kyla på någon sida.
Här bor du i en kupa af forsars brus från alla håll.
Höstvinden far genom kornhässjorna, som du väl många gånger som barn hört med skräck; vid ladulängan går tröskmaskinen till sent in på lördagskvällen; slutflyttet går med brak och dunder af lossnade bröter vid fallhufven, där timmerkaret står.
Locklåtar komma från skogen. I de branta sluttningarna vid älfven gå fläckiga kor upp och ned och beta på hösten. Skällorna gå i alla tonarter. Vid en liten eld sitta vallhjonen och deras gälla stämmor gå fram och tillbaka med skärpa öfver vattnet. Röken stiger uppåt. Ser du i vattnet, går den nedåt, och alla dina kor och får och getter röra sig upp och ned, och myrens sida speglas i en färgvalör, som, hvad färg den äger, ger intryck af sammet. En båt ror öfver. Då den är uti det ljusa, som speglar luft, ser du en fin linje efter båten; i den sitter gädd-draget. Strax därpå taggas allt sönder: dina kor vagga upp och ned i vattnet, gårdar och ängar röra sig därnere, och slutligen hör du kölen af en båt skrapa mot grus.
Rösterna tala till hvarandra, och du kan höra mannens grofva mörka och gossarnes höga och ljusa.
Högt uppe vid bergets fot ha röda gårdar trängt sig tillsammans. Fält äro nedanför, och höga hässjor bära ljust korn och på sina nedersta stänger svart fruset potatisris. Förbi och genom lägdorna går en slingrande väg och på den en fjällbogumma, som varit hos handlaren. Hon bär en näfverkont och stickar på en grå långstrumpa under marschen, utan att stappla.
Följer du henne med blicken, skall du se hur hon slutligen kommer till byns "tå", två paralella hagar med 3 alnars mellanrum för okynnes fä, då det drifves till och från sommarföngset vid åkerhagen. Genom detta går hon in i skogen, passerar en del bara gröna fläckar med omklängda hässjor, där starr hängt en half sommar. Du skall se henne skynda mera vid somliga ställen i skogen. Där vet du då att vitrer bo och att oknytt gärna är framme. Slutligen i en stuga långt inne i ödemarken går hon in, följd af de mötande ungarne, som i grå skjortor och bara ben finna lifvet härligt.
Ett mollackord går fram vid solnedgången. Följ med blicken den slingrande vägen. Tag igen den där du tappat den i en dal, och längst ned på andra sidan älfven är ett hvitt hus under ett berg, som du skall ge akt på.
Där är det som hälgdagen ringes in.
Detta är Ådalen, sannerligen det fagraste land! Allt detta är min Ådal, mitt sagoskrin, min kärlek och min skräck, ty hur man längtar öfver bergen, håller det fast som en mara. Hvarje ny skönhet som upptäckes, hvarje historia är en hållhake på den, som annars hade tänkt sig lifvet annorlunda, än på samma fläck i passiv tillbedjan af det, som fängslat öga och öra.
Det är Ådalens kraftiga boja lagd på dess son - novas res quærentem.
*
