- Project Runeberg -  Adalriks och Giöthildas äfwentyr / Förra delen /
18

[MARC] Author: Anders Törngren, Jacob Henrik Mörk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förfarenhet och mogen wisdom förenade med ungdomens liflighet,
som ännu war oförminskad. Han gick til wår yngling:
Hälsade honom med ett uprichtigt handslag och frågade ho
han wara månde?

Den andra swarade: Han wore en olycklig
Kunga-Son, den olyckan aldrig återwände at förfölja. Sitt
Rike hade han i sin barndom lämnat sin fiende til ett byte,
och landsflychtig från sitt egit land flychtadt kring Norden.
De Äfwentyr, han genomgådt, woro flera än de åhr, han
öfwerlefwat. En rätt wördnad för de odödeliga och kiärlek
til dygden hade lockat honom at wilja bese Fyris-Wall.
Der wille han anförtro sig i de stora Guda-machters wård
och beskydd. Der wille han af Domar, som war ett
mönster för alla Konungar, lära, huru han ett folk til lycko
och salighet skulle kunna bära en Krona, om eljest
Himmelens försyn skulle behaga at sättia en Krona på hans
hufwud. Men den hand, som här til så underlig drifwit hans
lyckos hiul, hade gifwit honom ett swidande slag. Sitt
Skepp hade han sedt krossas bland klyftorne och Wind och
Böljor hade kastat honom på detta skiäret. Han wore
förnögd med de odödeligas behag och wille aldrig klandra deras
domar. Den förlust han lidit i sitt Skeppsbrott, wore
likwäl odrägelig. Twenne lif, dem han älskat högre än det
Rike til hwilket han wore född, woro på ett det grymmaste
sätt i werlden från honom slitne. En Foster-Fader och
Foster-Broder, af hwilka den förra så träget pekat för
honom på wägen til odödligheten och den sednare i alla faror
wisat sig trogen, hade warit i samma fara inswepte och
kunde hända, på siöbotnen begrafne. Han lefde och hade
ei den tröst at få sammanlägga deras ben. Dock, deras
minne och ähra woro ei giömda på hafs-botnen. De
skulle få sin graf i hans bröst. En gång skulle han ock resa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jun 9 17:05:21 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalrik/1/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free